Efter att ha vilat några timmar på morgonen började den långa vandringen bort till Jamrat där sju stenar skulle kastas.
Första dagen kastar man bara 7 stenar på pelaren som står allra längst bort. Sedan kastar man 7 stenar per pelare och dag de nästkommande tre dagarna. Eftersom det är tre pelare blir det alltså totalt 70 stenar att kasta fördelat på fyra dagar.
Varför kastar man då dessa stenar? Jo, det finns såklart historiska skäl. Enligt skrifterna och traditionen så skulle Abraham offra sin son och på vägen till offerplatsen dök djävulen (Shaitan) upp tre gånger för att övertyga honom om att inte göra det. Var gång han dök upp kastade Abraham sten åt hans håll och han försvann. De tre pelarna representerar alltså djävulen och i samma anda ska man kasta sten mot dem. Här gör många pilgrimmer dock ett fel: Istället för att helt enkelt kasta sten i riktning mot pelarna så att stenen hamnar i brunnen där pelaren står tar de i och kastar sten på pelarna, vilket gör att de ibland studsar tillbaka istället för att landa i brunnen där de ska vara. Om stenen inte stannar kvar i brunnen räknas den inte, och dessutom kan man skada sig själv och andra genom att göra på detta sätt!
Eftersom vi bodde precis på gränsen till Mina blev det en väldigt lång promenad bort till Jamrat. Tillsammans med promenaden från Mudhalifah blev det många kilometer totalt. Det var dock något som det saudiska hajjministeriet verkar ha tänkt på, för på hela vägen fanns det vakter/soldater/anställda vars enda uppgift tycktes vara att spruta vatten på oss. Vattnet torkade inom några sekunder, men det var otroligt skönt att få små duschar av kallt vatten längs vägen. Har man möjligheten kan man ju också ta med sig en sprayflaska och spraya på sig själv längs vägen. Det fanns också massor med platser där man kunde fylla på sin vattenflaska längs vägen. Första dagen gick vi på eftermiddagen när det var lite svalare, men det krävdes ändå 3-6 flaskor med vatten, för man blev riktigt törstig. Då gick vi ändå igenom tre tunnlar så vi slapp direkt solljus! Tunnlarna hade stora fläktar, men dessa gav ingen större kyla. Sannolikt var de snarare på plats för ventilationens skull. Den sista dagen gick vi mitt på dagen och då behövdes 4 flaskor vatten både på dit och på hemvägen!
Tiden i Mina är nog den mest påfrestande på hela hajjresan. Förutom värmen i tälten, trångboddheten och sjukdomarna som sprids så är det också problematiskt med sanitet och tvätt. Pga det trånga utrymmet så kan man inte ta med sig så mycket grejer. Det gör att många tvättar sina kläder i de få områden där toaletter, duschar och tvagning sker, vilket ger längre köer till dessa. Därefter hänger en del upp sin blöta tvätt i tälten, vilket ger otrevliga dofter och större spridning av ev. bakterier och annat som kan sitta i kläderna om man inte har lyckats tvätta dem ordentligt. Det blir också kvavt i tälten, vilket gör att en del vill hålla dörrarna öppna. Detta gör såklart att det blir minskad privatliv i tälten, vilket är särskilt påfrestande för kvinnorna eftersom tälten inte är uppdelade i kvinnozoner eller liknande. Vi hade exempelvis ett tält med män tvärs över och de kunde se rakt in till oss när dörren var öppen. Dessutom fanns det massor med manliga arbetare som levererade mat, vatten, osv utanför tälten som också kunde se in när dörren var öppen. I vissa tält kunde detta leda till surhet, gnäll eller konflikt, då vissa ville hålla dörren stängd för att minska insyn, medan andra ville ha den öppen för bättre ventilation.
I vårt tält arrangerades efter någon dag ett litet möte där alla bjöds in att delta för att ventilera sitt missnöje. Det visade sig att det fanns flera saker man störde sig på. Förutom dörren så handlade det om vad man skulle göra av sina skor/sandaler. Lämna dem ute eller ta in dem? Om de tas in, var ska de läggas? Vad göra med blöta kläder? Som en kompromiss vad gällde dörren satte vi upp en tvättlina framför den och hängde en stor duk så att man inte kunde se in. Dessvärre började folk använda den som tvättlina och snart nog blev det lika enkelt att se in genom den öppna dörren. Vid mötet påpekades linans syfte och efter det blev det bättre ordning. Värmen i tältet lyckades vi också minska lite genom att hissa upp kalla vattenflaskor som sattes i ventilationens utblås. De sista dagarna blev kort sagt lite trevligare än de dagarna som kom precis innan.
Den sista dagen blev en halv dag då vi kunde röra oss tillbaka till hotellet nästan direkt efter att vi kom tillbaka från stenkastningen och det var skönt, för det var en varm dag och det hade varit väldigt mycket folk med väskor där stenkastningen skedde. Detta eftersom många från andra länder var tvungen att gå därifrån tillbaka till Mecka, alternativt ta bussar som gick inte långt därifrån. Jag snubblade själv på en väska och i en halv sekund var jag säker på att jag skulle ramla i folkmassan framför en av pelarna. Lyckligtvis hann jag få igen balansen innan jag föll och resten av ritualerna gick bra. Väl i tältet igen hann jag ta en tur runt området och med det fina vädret blev det många vackra bilder på närområdet. Det var dock skönt att få komma till ett hotell med aircondition, ordentligt med mat och vatten igen!