Numera försöker jag oftast att separera på jobb och fritid. Det är svårt och något som tog tid att lära mig, särskilt när jag var doktorand. Andra jobb, både vid sidan av och efter studierna var av ganska enkel typ och för dessa jobb var det inga problem att koppla ifrån när jag väl lämnat lokalerna där jobbet gjordes. Men när jag började doktorera var det annorlunda, kanske därför att jag egentligen inte tänkte på forskningen som ett ”riktigt” jobb i början, utan mer som en rolig grej som jag fick lön för. Det fungerade att jobba hemifrån även efter att jag flyttade ihop med min man eftersom han också jobbade mycket hemifrån. Jag tänkte nog inte på det som problematiskt på något sätt eftersom jobb på kvällar och helger egentligen inte påverkade mitt liv eller mina relationer, men när jag blev sjukskriven under min första graviditet märkte jag hur svårt det var att mentalt koppla ifrån jobbet. Jag hade så många idéer och så många saker som jag ville testa och förstå och jag förvarade de flesta idéerna i huvudet. Men under sjukskrivningen lärde jag mig att skriva ner idéerna och det gjorde att jag sedan kunde sluta tänka på dem eftersom jag visste var jag skulle titta när jag väl började jobba igen.
När vi sedan fick barn förändrades också mina prioriteringar – jag ville spendera mer tid med min familj och vara närvarande när jag var med dem. Särskilt i slutet på min doktorandtid ansträngde jag mig för att försöka hålla helgerna fria och sluta tänka på forskningen när jag kom hem från jobbet på kvällarna. Det var ganska svårt, men när jag var föräldraledig med mitt andra barn märkte jag vilken skillnad det var i min stressnivå när jag väl lärde mig att koppla ifrån jobbet. När jag var mitt uppe i jobbet märkte jag inte själv att jag egentligen var stressad – det var först när jag tog paus som jag kände hur mycket mer avslappnad jag var, både i hjärnan och kroppen. Det blev ännu bättre när jag disputerade och jag märkte att stressnivån inte heller ökade när jag började jobba inom industrin efter disputation.
En anledning till varför det är så svårt att separera forskningstid från fritid kan vara att det mesta av forskningsarbetet kan göras hemma och hemifrån, som tankearbete, planering, läsa artiklar och till och med det mesta av själva arbetet eftersom jag jobbar med datorberäkningar. Och jag forskade ju på något som jag själv var intresserad av, så jobb kändes ju inte som jobb, egentligen… Men när jag doktorerade kunde jag ibland känna att jag hade kunnat spendera min tid mer effektivt, även på fritiden. Jag hade ju kunnat läsa klart en artikel eller två eller starta upp en beräkning istället för att titta på TV en timme! Men när jag väl blev striktare mot mig själv märkte jag att när jag slutade få dåligt samvete för att jag inte var mer effektiv så minskade också min stressnivå och när jag väl var på jobbet var jag mer effektiv eftersom jag visste att jag inte skulle fortsätta hemma. Det i sin tur gjorde att jag kunde fokusera mer på nuet både på jobbet och hemma och jag tror att alla i min närhet tjänade på det. När jag sedan började jobba på företag fanns det egentligen inte så mycket jag hade kunnat göra hemma som inte kunde vänta tills nästa dag, så det blev mentalt enklare att koppla ifrån jobbet så snart jag stängde datorn i slutet av dagen. Det betyder inte att jag inte jobbade lite längre på eftermiddagarna ibland, men eftersom jag hade begränsade antal timmar att jobba så betydde det bara att jag kunde ta en lite längre lunch eller komma in lite senare en annan dag. Det kändes bra och balanserat generellt och när jag var hemma var jag avslappnad i både kropp och hjärna.
När vi kom till USA för ett år sedan för min postdok försökte jag att återigen balansera jobb med arbete. Amerikanska professorer är kända för att driva sina studenter ganska hårt med långa arbetsdagar och ofta arbete på helgerna. Doktoranderna i vår grupp jobbar alla dagar i veckan och även sent in på nätterna. Men för mig var det annorlunda. I och med att jag kom med mina egna forskningsmedel har min chef egentligen inga större kostnader för mig och han benämner mig som en ”självständig agent” som i princip kan disponera min tid som jag vill. Innan pandemin jobbade jag inte helger alls och när jag kom hem på kvällarna använde jag mest datorn för att surfa och blogga eller för att titta på Netflix. Det kändes jättebra och det var ett tempo jag ville behålla både under resten av postdoken och i en framtida tjänst, oavsett om det blir i industrin eller om jag fortsätter att forska. Men under pandemin har arbete och fritid blandats ihop. Det blir enklare att justera tiden och svårare att separera på arbetstid och fritid. När man tar en timme eller två av i mitten på arbetsdagen för att laga mat eller gå till affären och handla eller hjälpa sitt barn med skolarbete är frågan när man ska ta igen den tiden? Lägger man på en timme i slutet av dagen? Samlar man ihop hela veckans ”missade” timmar och jobbar en helgdag? Eller räknar man krasst med att den där timmen gjorde att man kunde fokusera bättre på eftermiddagen så att man i princip ändå fick lika mycket gjort de där dagarna jämfört med om man bara hade jobbat på hela dagen i sträck?
I slutändan bestämde jag mig för att det viktigaste inte är hur många timmar jag har jobbat per dag, utan hur mycket jag har hunnit med under en dag. Om jag har planerat för att hinna med ett visst antal saker på en dag och jag hinner färdigt innan klockan blir 5 på kvällen så känner jag att jag har uppfyllt mina mål och tar resten av dagen ledigt. Det är egentligen inte så annorlunda jämfört med det laborativa arbetet jag gör ibland. Där kan en arbetsdag bestå av två timmar på labbet eftersom dessa två timmar förbereder en reaktion som ska pågå över natten och kontrolleras nästa dag. Efter att reaktionen har förberetts finns det egentligen inget mer som kan göras på labbet, så då är det antingen läsa artiklar eller skriva manuskript som gäller. Men man orkar inte läsa artiklar i sex timmar i sträck, så arbetsdagen som helhet blir oftast kortare än 8 timmar. På samma sätt försöker jag att tänka när jag jobbar med beräkningar. Jag vet att vissa dagar kräver mindre jobb än andra. Jag vet också att vissa dagar kräver mer jobb och ofta mer än 8 timmar, så i slutänden balanseras tiden ändå, utan att jag behöver tänka alltför mycket på det.
Förra helgen var jag på labbet både lördag och söndag, vilket är ovanligt för mig. Men samtidigt var det ganska skönt eftersom det för ovanlighetens skull inte var så mycket folk runtomkring, så jag hade full tillgång till alla apparater. Sånt händer ibland och jag tror att det är bättre att acceptera att även om jag försöker att jobba måndag till fredag 9 – 17 så kommer det finnas dagar när jag inte får så mycket gjort på grund av olika saker på jobbet eller hemma med familjen. Och det kommer finnas dagar då jag jobbar fastän jag egentligen inte hade tänkt att jobba. Det är ok så länge det inte påverkar stressnivån och så länge det inte händer för ofta. Att balansera jobb och fritid är svårt ibland, men det blir enklare om man är medveten om hur livet påverkas om man inte balanserar det på ett bra sätt. Om målet är att behålla en sund livsstil och goda relationer samtidigt som man är nöjd med vad man producerar på jobbet tror jag att det också är viktigt att inte fokusera på minuter, timmar och dagar, utan att tänka på helheten och prioritera det som gör att man känner sig nöjd med sitt liv och trivs där man är. Ibland kan det vara att bli klar med en sak på jobbet. Och ibland kan det vara att njuta av en måltid eller en aktivitet med barnen, eller en film med sin partner på kvällen. Oavsett vad, så är jag nöjd med hur jag har kunnat balansera mitt liv det senaste året och jag hoppas att jag kommer kunna fortsätta på detta spår i många år framöver.