Mer Hallyu – BTS och Records of Youth

  • Nöje

Jag har fortsatt att underhålla mig med K-drama och bestämt mig för att lära mig skilja de olika medlemmarna i BTS åt. Jag är väldigt dålig på att känna igen ansikten, men efter en introvideo om BTS och många timmar med deras musikvideo och uppträdanden tror jag nu att jag kan se skillnad på dem och även höra skillnaden i rösterna när de uppträder. Enklast att urskilja för mig var RM och Jimin. Därefter J-hope, Jin och Jungkook. De som tog längst tid för mig att skilja mellan var V och Suga, men nu går det som sagt enklare. De här artisterna har förändrats en hel del i både uppträdande och utseende sedan de först började, men deras värld är otroligt full av innehåll. Om man söker efter BTS i Youtube finns det så mycket där att man enkelt skulle kunna tillbringa månader framför datorn. Men deras koreografi är riktigt välgjord och deras uppträdanden är underhållande. Jag har hittat flera sånger som jag gillar, bland annat en av deras senaste sånger, Dynamite, som ger mig en nostalgitripp till Jackson 5 och den tidens musik. Även Blood, Sweat and Tears och Dianosys finns nu på min spellista.

Förutom musik har jag också hittat en ny K-dramaserie att följa. Den heter Records of Youth och finns på Netflix. Jag blev lite förvånad över att de inte släpptes i ett svep som de andra serierna jag har tittat på. Istället släpps ett avsnitt i veckan, på samma sätt och samtidigt som de släpps på koreans TV.

Records of Youth handlar om två modeller som håller på att byta inriktning och bli skådespelare. Självklart har de båda bästa vännerna fallit för samma tjej. Serien är intressant då den ger en inblick i den koreanska underhållningsindustrin, både modell och dramaindustrin. Det är en tuff värld och många vill gärna lyckas trots sina odds.

Jag har också börjat på en annan Netflixdokumentär, denna handlar om K-popbandet Blackpink som också är ett väldigt populärt band på fyra tjejer med olika bakgrunder. Det är intressant, men när jag intresserar mig för koreanska skådespelare och band finns det lite för mycket information på Youtube, vilket gör att de blir mindre intressanta. Kanske stämmer uttrycket “Less is more” när det gäller information om människorna bakom scenen snarare än vad de producerar?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.