Världen har förändrats mycket de senaste veckorna. Förra veckan gick USA om alla andra länder när det gäller antal smittade av coronaviruset och New York har numera fler fall än de flesta länder i världen.
Men trots krisen i samhället påverkas vi knappt alls. Förutom att skolorna har stängts och jag jobbar hemifrån så rullar livet på nästan som vanligt. Vi har minskat antal turer till affären för att handla mat för att minska smittorisken och vi blir lite mer paranoida när någon i familjen blir sjuk, men det som förmodligen är jobbigast är att parkerna sedan slutet på förra veckan har stängt. Eftersom vi bor på en övervåning i en lägenhet så finns det inte så mycket utrymme för våra minsta barn att göra av med sin överskottsenergi. Vi försöker att hålla dem underhållna, men nu när vädret är så fint hade det varit trevligt att kunna ta med dem ut på en stor fotbollsplan och låta dem springa!
Hemskolning
Jag har knappt varit utomhus sedan jag började jobba hemifrån, men förra veckan gick jag och vår åttaåring ut för att hämta en chromebook så att han kan följa undervisningen hemifrån. Från och med den här veckan sker all undervisning på distans för alla barn i åk 3 och uppåt. Det innebär att föräldrar inte längre behöver vara deltidslärare, utan vi har blivit lärarassistenter eller tekniska felsökare istället. Kalifornien har nästan dubbelt så många fall som Sverige och här har shelter-in-place-ordern förlängts tills maj. Skolorna har dock redan beslutat att de kommer vara fortsatt stängda resten av terminen även om barnen kommer fortsätta sin skolgång på distans. Det innebär att jag numera delar mitt hemmakontor med min åttaåring och hans onlineklassrum, men det betyder också att jag får tillbringa mer tid med honom och hålla lite koll på vad han sysslar med på dagarna, något jag inte hade kunnat göra om jag hade jobbat hela dagarna på universitetet!
Barnen fortsätter att utvecklas
Förutom min åttaåring har jag också hunnit tillbringa massor med tid med mina mindre barn. Som alltid när man har små barn är det svårt att inte bli förundrad över hur fort och mycket de utvecklas från vecka till vecka. Vår tvååring har börjat prata och säger redan ”Mamma” (såklart), ”car”, ”dino” och ”tab”, dvs alla hans favoritleksaker. Hans storebror har hunnit fylla tre och ett halvt och pratar nästan hela tiden. Han kunde alla bokstäver innan han hade lärt sig att prata och nu har han lärt sig att sätta ihop bokstäver så att de blir ord. Ordförrådet är också helt makalöst stort och innehåller ord från olika språk. Han har lärt sig att räkna och lägger pussel som ett proffs. Det är hur roligt som helst att se hur ett barn som knappt kunde lägga ett 35-bitarspussel för någon vecka sedan nu kan lägga ett 100-bitarspussel helt själv!
Bidra till samhället
Det finns de som säger sig vara uttråkade, men har man hälsan och sin familj tror jag att man kan känna sig nöjd ändå, oavsett vad som händer i världen. Det enda jag känner att jag saknar just nu är något konkret jag kan göra för att hjälpa andra människor! I Sverige kan läkarstudenter anmäla sig som frivilliga för att hjälpa vården och hade jag varit hemma hade det säkert varit ett alternativ, men här finns det så mycket personal med vårdlicenser att det räcker för tillfället. Ett annat alternativ var att försöka se om jag kunde bidra med läkemedelsdesign för att mota Covid-19, men även på det området finns det massor med företag här som redan har tagit fart och börjat jobba på det. Läkemedel kommer med all säkerhet att finnas på marknaden nästa år. Men hur blir det för de som är sjuka nu? WHO och amerikanska CDC har redan satt igång med kliniska prövningar och på andra håll i världen jobbar myndigheter med liknande saker. Som ”egen” forskare finns det inte en chans att hänga med på tåget om man inte kan mobilisera sitt nätverk eller andra resurser. Alltså fortsätter jag att jobba vidare med min forskning och ta hand om min familj. Det får bli mitt bidrag till världen just nu.