Det var nog tur att vi kom hem från USA lite tidigare än vi hade planerat från början, för det här med förskola och inregistrering i landet är verkligen en huvudvärk!
Vi har varit i kontakt med kommunen angående byte av förskola till en mer internationell förskola där personalen kan kommunicera med barn som inte pratar svenska (engelska i det här fallet). På den förskola där barnen har fått en plats nu anser förskolechefen att barnen behöver extra resurser som de inte har (dvs någon som kan prata och förstå engelska). Därför uppmanades vi att byta förskola efter tre dagars inskolning. Det hon inte sade var att de har en uppsägningstid på två månader!
Så efter att ha hållt barnen hemma i ett par veckor (eftersom vi för varje dag barnen var på förskolan fick ett telefonsamtal hem och fick höra att det äldre uppvisade allvarliga varninstecken över saker som de egentligen klarade av, se tidigare inlägg) bestämde vi oss för att ansöka om ett byte. Vill förskolan inte ta hand om våra barn pga av att de är ”problematiska” (läs: ej svenskspråkiga) så har vi heller inget förtroende för dem.
Så nu har vi fått en ny placering på en annan förskola ungefär 5 minuter bort med cykel från där vi bor (den tidigare förskolan är i princip granne med oss) och i veckan besökte vi den med båda barnen. Det gick jättebra! Jag hade ringt i förväg och ställt lite frågor och berättat att barnen knappt pratade svenska men att de pratade engelska. Det skulle inte vara något problem då de var vana vid flerspråkiga barn. Pedagogen startade direkt med att prata engelska med barnen och blandade sedan lite med svenska ord. Professionellt hanterande tycker jag, och barnen öppnade sig direkt för henne. Det var först då jag insåg vilken skillnad det var mot den nuvarande förskolan där vår yngsta knappt säger något alls. Jag trodde att det var för att han var blyg med nya människor, men uppenbarligen är det något annat som gör att hans beteende förändrades på den tidigare förskolan. Även förskolechefen verkade sympatisk och förstående för vår situation och erbjöd tidigare start, förutsatt att uppsägningstiden på vår nuvarande förskola kan kortas ner.
Jag har inte funderat så mycket på förskolor och deras verksamhet tidigare. Så länge barnen blir väl omhändertagna (inga blåmärken eller sår och de vill tillbaka dit nästa dag) har jag tänkt att det fungerar bra. Men efter den senaste månadens erfarenheter har jag insett att det är skillnad på förskola och förskola. Min äldsta son gick också på den förskola som nu tycker att hans yngre bror är problematisk (de tyckte att han var problematisk också i början då han sparkade med benen när han satt på en stol. Jag påminde förskolechefen om det men det ville hon inte minnas att hon hade sagt). När vår äldsta började på förskolan var han en busig och skojfrisk pojke, men ett år senare var han oerhört försiktig med vad han sade och gjorde. Jag trodde att det hade med mognad att göra, men nu är jag inte lika säker. Ett barn som vi har lärt sedan har var bebis att ta för sig, testa, våga, men som ett tag knappt vågade göra något utan att först fråga om tillstånd. Det var inte vad vi ville. Numera verkar dock effekten ha avtagit – kanske var det bra att tillbringa ett år tillsammans i en lägenhet, bara familjen, så att han kunde gå tillbaka till den person han var innan.
Men jag inser att ett år vid fel tillfälle med fel människor kan ge livslånga konsekvenser. Inte bara med ”fel” kompisar, utan även med ”fel” förskola och pedagoger. Så tänk på det, när ni väljer förskola. Titta inte bara på lokalerna, utan även hur barnen interagerar med pedagogerna och hur de andra barnen beter sig på förskolan? Står de mest stilla på gården och tittar blankt framför sig? Springer de runt och skrattar? Leker de ensamma eller i grupp? Pratar och leker pedagogerna med dem eller står de mest och tittar på (eller står pedagogerna mest i grupp och pratar med varandra)? Beter sig barnen på förskolan som vi vill att våra barn ska bete sig efter ett år där?