Skolstart och inskolning

Efter en vecka i karantän efter flygresan hem och en vecka med administrativt arbete har vi den här veckan fått fokusera på skolstarten. De två yngsta hade tre dagars inskolning och den äldsta hade sin första skoldag. Jag vet inte hur många inskolningar jag har varit på nu med alla mina barn och alla förskolor de har börjat på, men jag förväntade mig inga större svårigheter för något av mina barn. Det äldsta har fått gå tillbaka till sin gamla klass och sina gamla vänner, och de mindre barnen är både självständiga och självgående, även om det är en ny plats, nya människor och ett helt nytt språk för dem!

Inskolning

För de mindre barnen var det nog ändå en stor omställning att gå från att i princip bara ha varit med familjen i en lägenhet i över ett år till att komma till en förskola med en massa andra barn och många okända vuxna, för att inte tala om att alla talar ett språk de inte kan.

Men inskolningen de första två dagarna skedde med andra nya barn, som säkert var minst lika vilsna. Och jag tyckte nog att det verkade som att det skulle gå bra, trots kommunikationssvårigheterna. Men oj, så fel jag hade! Redan första dagen som jag lämnade (för en halvdag) fick jag höra att min fyraåring inte ens visste hur han skulle gå på toaletten själv och behövde hjälp med att ta av sig byxorna. Det såg de som ett stort varningstecken. Där stod jag helt ställd. Jag fick berätta att han inte hade några problem med att gå på toaletten själv hemma, inklusive att ta av sina egna byxor. Kunde det vara så att han inte visste vad som förväntades av honom på förskolan och att de kanske borde prata mer med honom?

Nästa dag gick det tydligen bättre med det. Då hade personal följt med till toaletten och sedan gått därifrån – och visst hade han då klarat av att ta av sig byxorna själv och hoppa upp på toaletten. Så vad var egentligen problemet och varningsflaggen? Men sen fick jag också höra att personalen trodde att det var andra fel på honom – han kunde inte koncentrera sig och var dessutom hyperaktiv. Och kunde jag inte se det? Att han är ANNORLUNDA och BEHÖVER STÖD? Återigen ställde jag mig frågande. Om man talar om koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet tänker jag på ADHD och barn som knappt klarar av att sitta stilla och som ofta har inlärningssvårigheter (eftersom de inte kan koncentrera sig). Det stämmer inte in på min bild av honom, men jag kan ju såklart vara förblindad av moderlig stolthet. Jag tänker mig att en fyraåring som har svårt att koncentrera sig och som är hyperaktiv inte kan sitta stilla i flera timmar och bygga ihop pappersdinosaurier, lägga pussel, rita eller bygga lego helt själv. Men det kanske är andra definitioner som gäller på förskolan och i samhället i övrigt?

“Problematiskt”

Men, frågade jag. Hur hade det gått på aktiviteterna? Hade han gjort det han hade blivit tillsagd? Jo, det hade han. De skulle skriva sina namn på papper och då hade han skrivit av sin namnlapp. Men vid något tillfälle hade han sprungit till ett annat rum och då hade en fröken fått följa efter och där sprack tidsschemat. Jaha, kan det vara så att han tycker att allt är väldigt spännande och att han inte visste att han skulle stanna kvar? Var det någon som berättade för honom var han skulle vara? Jodå, när de hade fått tag på honom och berättat att han inte skulle springa iväg hade han nickat och sedan hade han inte gjort om det. Ja, men sedan på sagostunden hade han inte klarat av att hålla sig stilla, utan sparkat med benen. Ja, tänk att behöva sitta still medan någon pratar ett främmande språk. Hur länga klarar en vuxen av att sitta stilla och lyssna på något man ändå inte förstår? Och sedan hade han sprungit i skogen och det är ju FARLIGT! Hade någon berättat för honom att han inte fick springa i skogen? Jo, när de hade fått tag på honom hade de sagt det och sedan sprang han inte mer. Och sedan när de var ute och gick hade han slitit sig vid något tillfälle då han inte ville hålla i handen, och det är ju FARLIGT! Och hade någon berättat för honom att det var farligt? Jo, och då hade han nickat och inte gjort om det.

Ja, de flesta kan kanske se mönstret, men har man bestämt sig för att det är något fel på en person är det ju enkelt att hitta “fel” eller “problem”. Första intrycket sätter sina spår, och för en del kan det ju vara svårt att omvärdera det. Nu får vi se hur det går nästa vecka. Jag har erbjudit mig att gå med ett par dagar när de har “ostrukturerad” tid och berätta för honom vad man får och inte får göra på förskolan, för tyvärr verkar det inte som att engelska är vanligt förekommande på förskolor heller. Det kan ju i och för sig vara bra, för då kommer han lära sig svenska fortare, men det kanske är lite väl mycket begärt att förvänta sig att en fyraåring ska hinna med att både lära sig språket och förstå alla outtalade regler på en helt ny plats med helt nya människor PÅ BARA EN DAG?

Förskolor nuförtiden… Eller har det alltid varit såhär? Om barnen skolas in vid ett års ålder vet de säkert “hur det fungerar” när de är fyra. Men inte sätts väl alla barn på förskolan så tidigt? Hur går det för barn som börjar förskolan “sent”. Ses de alla som “problematiska”? Det hoppas jag verkligen inte. Både för barnens och samhällets skull…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.