Familjeliv

Utvärdering av de första 3 levnadsåren

Jag gör små utvärderingar då och då  för hur mitt barn utvecklas, mest för att det är roligt att hålla lite koll på när han lärde sig vad. Det blir lätt att man glömmer bort de milstolpar som man var så nöjd med när de hände, därför att någon månad senare kunde han något ännu mer speciellt. Till exempel hade jag stenkoll på när min son kunde krypa själv. Ända tills han tog sina första steg. Då flöt helt plötsligt allting som hade hänt innan dess ihop till ett slags tidskontinuum.

WP_20140412_003

Nu är min son 3 år gammal. Det är en fantastiskt rolig tid att se hur han verkar och det känns otroligt att han har utvecklats så mycket på så väldigt kort tid. Jag minns den dag han föddes, den dag han började äta med sked, när han kröp, började gå, började prata, sjunga och läsa själv. Allt det där är fortfarande väldigt speciellt för mig. Men det som förundrar mig mest är att han är sin egen person. Det faller sig nog naturligt att han inte bara är ett skal som man kan forma hur man vill, men jag tycker att det är så fantastiskt att se hur en människa utvecklas baserat på sina förutsättningar. Visst har vi uppfostrat honom, men jag får en känsla av att det ändå är han som har styrt hela processen. Till exempel: När han var liten matade vi honom. Men det var han som valde vad han ville äta. Vi visade honom hur man går. Vi köpte en stödvagn för att han skulle träna. Men det var han som bestämde när han ville använda den. Och det var han som bestämde när han ville gå själv utan stöd. Vi som hans föräldrar har givit honom förutsättningarna, men i slutändan har allt varit hans val.

Nu när han är så stor att han kan göra allting själv och motivera sina handlingar i ord får vi inte bara se hans val. Vi får veta varför han gör dem. Det är ännu mer fantastiskt. Nu när han kan klättra, lyfta och flytta på saker själv har han också blivit ännu mer självständig. Om han vill ha vatten kan han hämta sin vattenflaska. Om han vill dricka mjölk kan han öppna kylskåpet själv. Om han vill ha en macka kan han bre den själv och välja det pålägg han vill ha. Och om han inte vill sova kan han komma på minst 5 olika anledningar till varför det inte är dags för honom att lägga sig ännu. Och varje gång han förklarar varför är det svårt att inte le.

Det sägs att trotsåldern börjar någon gång i tvåårsåldern och har en topp vid 3 år. Jag kan väl inte säga att det är där han är just nu, men det är tydligt att han vet hur han vill att saker och ting ska gå till. Det är han som sätter agendan. Vill han något så ger han sig inte förrän han får det. Och om han inte vill något kan man alltid försöka, men ofta utan vidare framgång. Häromdagen var vi exempelvis på vårdcentralen och efter att doktorn hade tittat i hans öron vägrade han sitta kvar längre. Han ville ABSOLUT inte att doktorn skulle titta i hans hals. ”För pinnen gör ont”. Så han skrek och grät och försökte ta sig ur mitt grepp och sprang bort till dörren, alltjämt skrikande ”NEJ!”. Jag blev helt uppgiven och inte heller läkaren gjorde något försök till att titta i hans hals. Han insåg nog att det inte var värt mödan.

Så nu har jag alltså en fantastisk liten treåring som jag fortsätter att lära känna. Jag ser fram emot många år till tillsammans med honom men jag undrar redan nu vad det kommer att stå på den här bloggen om honom om ett år…

 

Kommentera inlägget :)