Jag minns inte att jag hade särskilt mycket problem med vår äldsta, men just nu har vi en tvååring hemma som helt klart är inne i en trotsålder.
Ena stunden är han världens mysigaste. Han kramas, pussas och vill sitta nära. I nästa stund kräver han något och får han inte det han vill ha med en gång så blir det skrik eller vredesutbrott. Då är det helt omöjligt att resonera med honom och även om han får det han ville ha från början så tar inte utbrottet slut förrän han är redo. Den enda lösningen är, tyvärr, tålamod när det händer.
Men tålamod löser tyvärr inte alla problem. Hur gör man när man har bråttom ut och barnet vägrar att klä på sig? Ja, då blir man sen. Jag väntar hellre ut honom hemma tills han lugnat ner sig än att höra honom skrika hela vägen till mormor och morfar. Eller hela vägen till förskolan. Eller vart vi nu var på väg. Har vi tur så varar inte utbrottet så länge. Har vi ännu mer tur så lyckas vi manövrera så vi slipper utbrottet på morgonen.
Men allt är inte jobbigt. Tvåårstrotsen är en naturlig del av barnens utveckling och har att göra med deras ökade självständighet och ”kan-själv”-känsla. De leker mer självständigt och bryr sig inte så mycket om man lämnar rummet några minuter (vilket är jätteskönt när man knappt har hunnit springa på toaletten ifred på två år). De klarar av att själva välja vilka kläder de vill ha på sig, vet var de ska sova (och sover hela nätterna igenom), förstår vad matdags innebär, och klarar av enklare sociala gemenskaper. Vår tvååring har också lärt sig att säga till när han vill gå på toaletten, vilket har minskat vår blöjförbrukning och snart kommer han vara helt blöjfri på dagarna.
Nu känns det verkligen som att vi får se hur hans personlighet utvecklas och vilka intressen han har, och det är en jätterolig fas, så länge man får sova ut!