Den här veckan har jag tittat på en K-dramaserie som jag tycker var bra, på ett tankeväckande sätt. Den heter Navillera och går på Netflix och i andra streamingsiter. Det är en berättelse full av känslor, men handlar framförallt om drömmar. En man fyller 70 och ser sina vänner dö runt omkring sig av ålder och sjukdom. Han bestämmer sig för att försöka få sin dröm att gå i uppfyllelse. Sedan han var liten ville han någon gång stå på scen och framföra Svansjön, en känd balettuppvisning. En gång i livet ville även han sväva högt! Men kan man verkligen börja dansa balett vid 70 års ålder?
Även om serien och handlingen känns orimlig så fick det ändå mig att fundera över mina egna drömmar. Har jag uppfyllt dem? Är det något mer jag skulle vilja göra? Om jag hade ett år kvar att leva, vad skulle jag vilja uppnå innan jag dör?
Jag har tittat mig omkring och funderar ganska mycket över mitt liv och var jag befinner mig. Det är inte lång tid innan det är dags att ställa om igen- vi planerar att flytta utomlands igen nästa år. Den här gången till Malaysia. Frågan jag har ställt mig själv är vad jag helst skulle vilja göra när jag kommer dit. För det är när vi gör de stora omställningarna som vi har möjlighet att starta om. Vi kan göra oss av med det som vi inte gillar och börja göra sådant som vi vill göra. Det märkte jag tydligt när vi var i USA senast. Vi passade på att göra om våra vanor, att sluta ställa upp onödiga ”måsten”. Vi ställde om och valde att göra bara det vi ville göra och strunta i allt annat. Det var oerhört befriande!
Vi tog med oss tankesättet tillbaka till Sverige och funderar jag över det så är jag ganska nöjd med var jag befinner mig. Är jag girig när jag vill ha mer?
När jag vaknar på morgonen hör jag små fotsteg och gulliga små röster som tjattrar. Har jag extra tur öppnas dörren och en liten kommer och ger mig en puss och en lång kram och säger att det är dags att vakna. När jag kommer hem sent från jobbet så kommer det två små och möter mig vid ytterdörren med kramar och om jag kände mig stressad eller missnöjd med något på jobbet så försvinner det snabbt. Effektiva och långverkande lyckopiller hemma alltså!
Men tiden däremellan då? Hur trivs jag på jobbet? Bra, faktiskt. Jag har ett flexibelt arbete som gör det möjligt att jobba hemifrån när barnen är sjuka. Trevliga arbetskamrater när jag är på jobbet. Intresserade och duktiga studenter. Och intressanta och givande arbetsuppgifter. Helst skulle jag vilja ha mer tid till forskning, men om vi stannade i Sverige skulle jag inte ha något emot att fortsätta på detta vis i ett par år till. Men att jag trivs på mitt jobb betyder inte att det inte finns andra jobb som kan vara bättre. Är gräset grönare på den andra sidan? Det jag mest skulle vilja kunna svara på är om det finns något jobb som gör mig lika (eller nästan lika) lycklig som när jag tänker på mina barn. Gör det det? Hur skulle det i så fall se ut? Finns det något jobb därute som skulle kännas mer givande eller intressant än det jobb som jag redan har? Vad drömmer jag om? Svävar jag högt? Kan jag sväva högre?