Nu har vår älskling hunnit bli 9 månader och det har varit en turbulent månad. Vi har gått igenom någon form av separationsångestfas då älsklingen har skrikit så snart jag har försvunnit utom synhåll. Och han gråter inte bara utan han skriker verkligen!
Just nu är han inne i en väldigt skrikig fas. Tidigare kunde han visa vad han ville. Ifall han ville lyftas upp brukade han studsa på plats. Om han villa ha vatten visade han det med händerna. Men nu så skriker han bara så högt han kan för vad som helst. Jag har ingen aning om vad han vill! Man får prova sig fram. Vill du ha vatten? Inte det. Mat? Nähä… Upplockad? Det var inte heller rätt… Sova? Amma? Jaha, du ville ha den där leksaken!
Den här senaste skrikfasen började med hög feber och en massa utslag på mage och i ansiktet, så jag trodde att det kanske kliade eller var något annat relaterat till det som gjorde att han skrek. Men nu har febern gått över för länge sedan och prickarna börjar också försvinna. Kvar blir bara skrikandet…