Jag har rest ganska mycket och många av dessa resor har varit väldigt intressanta med händelser som jag ofta tänker tillbaka till med glädje. Här är en berättelse hämtad från min resedagbok. Händelsen utspelade sig för flera år sedan, medan jag ännu var student, ung och singel 🙂
Senast jag skrev var jag på väg till Khota Bharu och mycket har hänt mellan då och nu.
Resan i sig var ju spännande då den började med att jag inte kunde hitta min bussbiljett. Jag hade tagit ett kort på den tidigare bara för att och hade alltså en ”soft copy” som ag hoppades att chaffören skulle kunna godta. Och jag kom fram ngn minut för sent till bussterminalen så busschaffören väntade i praktiken bara in mig. Så snabbt jag hade satt mig åkte vi ut. Och efter lite mer rotande i väskan hittade jag till slut även min biljett. Så långt allt väl. Busschaffören körde ganska rufft och väldigt snabbt så det var väldigt svårt att somna i och med att jag pendlade mellan att köras in i fönstret på höger sida och killen som satt till vänser om mig. Det var absolu inget fel på killen men jag tyckte att det kunde vara lite opassande att vakna upp i hans famn 😉 Så jag höll mig vaken.
Vid 1-tiden på morgonen stannade bussen till och man kunde kliva av, gå på toa eller köpa ngt att äta eller dricka. Så jag klev av och någon ggn medan jag var där tappade jag mobilen. Som tur var hade den inte gått sönder. Men ett par timmar senare när jag skulle använda den och säga till min farbror att jag nästan var framme gick den inte igång alls. Och mn farbrors nummer var i den! Och han hade ingen aning om var jag skulle gå av eller vilken tid jag skulle komma fram. Och jag visste inte hur man skulle ta sig till honom heller om jag skulle ta en taxi eller liknande. Så det slutade med att jag snällt bad killen bredvid mig att få låna hans telefon, bytte SIM-kort och ringde… HEM till pappa som gav mig min farbrors nummer. Men det gjorde ju helt slut på mina pengar. Så när jag skulle ringa min farbror gick inte det. Så jag vände mig snällt till min granne igen och frågade om jag kunde få ringa ett snabbt samtal på hans SIM-kort. Och det gick bra. Jag frågade killen om han visste om det var långt kvar. 10 minuter hävdade han. Så jag ringde min farbror som var helt yr i mossen. Förståeligt klockan 3-4 på morgonen i o f s 🙂
Ungefär 10 minuter senare stannade bussen mycket riktigt och jag frågade killen om vi hade kommit rätt. Han sa att han inte trodde det, så jag bad honom fråga chaffören, vilket han gjorde och kom sen tillbaka och sa att vi hade passerat min hållplats redan. Jaha, sen när då? Det brukar vara en ganska stor hållplats och bussen brukar stanna till där. Men inte den här ggn sa han och log. Det enda jag kunde göra var att åka ända in till Kota Bharu. Jag trodde väl inte helt på det han sa, men bussen började röra på sig och det var för sent att göra ngt mer. Så jag bad killen om att få låna hans mobil igen och han bara skrattade. Ringde snabbt och talade om för min farbror vad som hade hänt och att han fick ta och hämta mig i KB. Men när vi kom fram visade det sig att det finns flera ställen bussen kan stanna till vid. Det visste ju inte jag. Killen som hade suttit bredvid mig hela resan följde bara efter mig och satte sig bredvid mig så jag frågade lite retsamt om han försökte förfölja mig? Han skrattade och frågade om jag inte behövde ringa min farbror igen? Och tala om var jag var så han visste. Så jag fick låna hans telefon igen och till slut hittade jag och min farbror varandra. Det blev en bra historia av det hela och när jag berättade den för min farbror skrattade han bara och uppmuntrade mig att flörta mer med killen. För berättade jag förresten att trots att sätena var ganska breda var hans högra hand runt 3cm ifrån mitt lår hela tiden medan han sov. Min farbror hävdade att killen med 99% säkerhet INTE låg och sov vid dessa tillfällen. Men jag vet inte. Roligt var det i alla fall. Och händelserikt. Jag skickade ett SMS till honom och tackade honom för all hjälp och fick snabbt ett svar tillbaka 🙂