Operation imorgon

Min älskling har haft svårt att andas och läkarna tror att det beror på en förstorad lymfkörtel, ofta kallad ”en polyp bakom näsan”. Imorgon bitti ska den dock bli mindre om inte försvinna helt.

Historien är lång, men ändå inte. Första gången jag såg honom inte andas på natten trodde jag att han bara hade en mardröm. Det såg ut som att han kämpade för att andas, men att det inte kom ut. Jag hade vaknat mitt i natten och tittat på honom som jag alltid gör när jag vaknar. Den här gången blev jag dock helt skräckslagen. Hans ansikte var blekt och läpparna nästan blå. Jag lade min hand på hans bröstkorg och han började andas igen. Jag tänkte inte mer på det.

Ett par månader senare hände det dock igen, inte så illa att han blev blek, men jag hörde inte honom andas längre. Han hade haft feber och varit lite förkyld, så han hade velat sova i min famn och det var då jag märkte det. Så jag lade min hand på honom och genast hördes det hur han drog efter andan. Denna gång bokade jag tid på vårdcentralen och uttryckte min oro. Läkaren tog mig på allvar och skickade en remiss till öron-näsa-halsmottagningen, även om hon tyckte att han kanske var för liten för en förstorad körtel. De brukade inte bli så stora förrän vid 3-4-årsåldern och han hade nyligen fyllt 2.

Ett par veckor senare kom det ett papper från mottagningen där man blev ombedd att själv ringa till mottagningen och beställa tid. Det gjorde jag samma dag, men fick då svaret att ”jo, vi har fått remissen och en läkare har tittat på den, men eftersom garantitiden är 3 månader” (att man ska få vård inom tre månader)… så skulle jag ringa tillbaka till dem om ungefär tre månader, dvs i slutet på augusti för att då boka den där första läkartiden på Öran-Näsa-Halsmottagningen. Jag blev så paff av svaret att jag inte visste vad jag skulle säga. Är det så här sjukvården i Sverige fungerar? Ok, sade jag. Då vet jag. Tack.

Men efter jag hade lagt på luren hade jag väldigt blandade känslor. På ett sätt kunde jag inte riktigt tro vad jag hade hört. Eftersom garantitiden är tre månader så får du vänta tre månader bara för att boka tid för att träffa en läkare som ska göra en första bedömning. Att jag ringer i slutet av augusti skulle innebära att jag inte skulle få någon tid förrän i september någon gång. För ett barn som slutar andas om nätterna! Det kändes helt absurt. Jag tänkte på vad sköterskan hade sagt, att läkaren har sett remissen och gjort någon bedömning och att den var på bevakning. Det kändes väldigt konstigt och jag tänkte att jag borde ringa upp dem igen och kolla om det ändå inte gick att få en tid tidigare. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt.

En eller två dagar efter samtalet blev  min son sjuk. En vanlig förkylning med feber. Men vad som inte var vanligt var att han slutade andas flera gånger om nätterna VARJE natt i nästan en vecka. Tidigare hade det bara hänt någon enstaka gång då och då och då endast en gång per natt. Att gå från det till att se honom sluta andas varje natt två, tre eller flera gånger varje natt gjorde förstås att oron ökade och sömnbristen blev total. Dessutom fick jag en hel del mycket arga tankar, allihop riktade mot sjukvården.

När han hade blivit frisk igen meddelade jag förskolan om hans sömnapnéer och bad dem vara lite vaksamma. Någon dag senare frågade en av lärarna lite försiktigt vad man skulle göra om man observerade att han slutade andas. Hon hade av en händelse gått in i rummet där barnen sov och precis när hon var där hade hon hört hur han bara helt plötsligt slutat andas. Men strax därefter hade han återupptagit andningen och hon hade mest hunnit bli lite chockad. Tur att jag hade förvarnat dem så att de visste att det kunde hända.

Samma kväll ringde jag till sjukhuset igen, denna gång till vårdavdelningen, eftersom tidsbokningen hade stängt. Jag fick prata med en sköterska och förklarade läget för henne och hur oresonligt jag tyckte att det var att vi skulle vänta till slutet på augusti bara för att få en tid. Hon höll med om att det borde snabbas upp och bad mig ringa tidsbokningen igen på morgonen, vilket jag gjorde. Då gick det helt plötsligt jättesnabbt och efter att ha tittat igenom hans journal några sekunder så hade hon ett datum klart tre veckor senare som vi fick för att träffa en läkare för den första bedömningen. Det kändes långt framåt, men klart snabbare än tre månader, så jag tackade för det och vi väntade.

Tre veckor senare fick vi träffa en läkare som förde in en liten kamera i hans näsa och noterade att visst fanns det en förstorad körtel. En operationstid beställdes för ”så snart som möjligt”, men senast inom en månad. Någon vecka senare fick vi kallelsen och tiden sattes till slutet på juli. Vi fick två tider- en förberedande och en för själva proceduren.

Igår fick vi gå dit och prata med en sjuksköterska som förklarade vad som skulle hända på operationsdagen och sedan kom narkosläkaren in och ställde lite frågor om allergier och berättade lite om vad om skulle hända inne i operationsrummet.

Imorgon kommer det ske, men det är knappt att jag får någon sömn idag. Kanske för att han har slutat andas ett par gånger inatt. Kanske är det min egen nervositet för morgondagen och oro över att jag ska försova mig och missa tiden. Hursomhelst blir det inte mycket sömn inatt.