Jag använder mig ofta av Lyft, en konkurrent till Uber, eftersom det är så behändigt och relativt billigt. Den första dagen jag var på Stanford åkte jag in med en Lyft. Det är smidigt eftersom en bil oftast dyker upp inom 10 min och ofta redan inom 5 minuter, så efter att ha beställt en bil kan jag gå ut till vägen och ofta dyker bilen upp inom någon minut. Men förutom att det är smidigt att åka med Lyft så är det socialt. Jag ser varje Lyftresa som en kulturell upplevelse. Det är här jag möter amerikaner från alla samhällsklasser, åldersgrupper och etniciteter. Jag har åkt med både unga och äldre, kvinnor och män, och såklart alla möjliga etniciteter och hudfärger. Varje förare har sin egen vinkel på saker och ting och det finns alltid något intressant att prata om de korta 15 minuterna det tar att åka till universitetet.
Jag brukar börja mina samtal med att fråga hur länge de har kört och om de kör för både Lyft och Uber. Därifrån kommer vi in på alla möjliga samtalsämnen, alltifrån arbetsförhållanden till situationen i samhället. Jag har pratat med unga män som funderat på att börja plugga, med äldre män som berättar att de har rest runt i Sverige eller Malaysia, med kvinnor som berättar att de förlorat sina butikssäljarjobb efter alla nedstängningar under pandemin. Men det kanske mest intressanta samtalet tror jag nog att jag hade igår. På vägen till jobbet började vi prata om vädret och därifrån kom vi in på pandemin, varpå min förare uttryckte sin åsikt om att det var galenskap att stänga ner samhället för att en fraktion av befolkningen kunde dö. Folk dör hela tiden ansåg han. Därifrån kom vi in på dödstalen i Covid-19 och hur läkarna kunde vara så dåliga på att rädda liv? Det är inte precis som att det är det första viruset de har stött på. Och vad hände med de där sjukhusskeppen som presidenten skickade ut till New York och Kalifornien? De användes ju inte ens! Men för övrigt är dödssiffrorna överdrivna. Man kan ju inte lita på pressen. De vill bara skrämma upp folk. En konspirationsteori luftades efter en annan. Samtidigt lyssnade jag lite noggrannare på radion han hade på och insåg att de diskuterade hur legaliteten av det senaste presidentvalet. Så jag frågade min förare om hans åsikter och han höll med om att USA inte är en demokrati därför att valet stals. Det hade ju bevisats att döda människor också hade röstat och självklart påverkade allt det här fusket så att valet stals.
Jag lyssnade intresserat och med en blandning av förvåning och förväntan. Det var första gången jag mötte en Trumpist i verkliga livet och det är lite som att se en rosa kanin i en grupp med vita kaniner. Jag blev förvånad över hur nästan varje konspirationsteori jag har läst om på sista tiden upprepades av den här mannen och hur helhjärtat han trodde på varenda en. I hans värld hängde allt ihop så det var naturligt att tro på dem allihop. Jag fortsatte att ställa frågor på ämnen som jag visste att det fanns konspirationsteorier om och han svarade varenda en i enlighet med vad en ”typisk” Trumpist svarade i medieintervjuer. Jag var uppriktigt förvånad över hans svar och argument – de var inte på något sätt innovativa utan de var precis som jag hade läst dem. Och det kändes både uppfriskande och nedslående på samma gång. Uppfriskande därför att amerikaner inte skäms för att säga vad de tycker. Men nedslående då jag redan när jag läste argumenten tänkte för mig själv: hur kan någon tro på det här? Det kan inte vara många som tror på det här på riktigt! Men visst, när man träffar på någon som verkligen tror på det och inser att det finns många fler som honom, då slår det mig att många miljoner amerikaner röstade för Trump i omvalet. Det är alarmerande, inte bara för USA utan även för resten av världen. Om miljontals människor kan förmås att helhjärtat svälja konspirationsteorier som är uppenbart överdrivna eller helt enkelt felaktiga, hur är det då med förmågan att bedöma rimligheten för krig av olika slag med andra länder? Vad säger det om den globala säkerhetspolitiken?