Jag är fortfarande något chockad efter något som hände nu på kvällen. Dagen hade varit bra i övrigt och första kursen på läkarprogrammet slutade idag. Jag hämtade på förskolan och när vi kom hem började jag steka fiskpinnar. Middagen gick jättebra tills prinsen helt plötsligt sade att han inte ville äta mer. Jag svarade med att säga ”En sked till, sedan kan det räcka”. Motvilligt tog han en sked till.
Men han svalde den liksom inte, utan fiskpinnebiten låg kvar i munnen. Sedan började han ta tag med ena handen på sin egen hals. Min första tanke var att han bara ville protestera mot den sista matbiten, men jag lade snabbt märke till att han varken andades in eller ut. Jag frågade honom om han kunde andas och han skakde på huvudet. Jag fick lite panik, öppnade munnen på honom och tog ut den stora biten fisk som fanns där. Sedan började jag dunka honom mellan skulderbladen, men inget kom upp.
Paniken blev snabbt värre och jag mer eller mindre slet honom ur stolen, böjde honom framåt och kände efter var hans navel var. Men samtidigt fick jag en känsla av att jag hade lagt handen fel. Den var knuten, men lagd så att fingrarna låg mot hans mage. Minnesbilderna från gårdagens HLR-session kom som en blixt. Jag rättade till handen så att den invikta tummen låg mot hans mage och drog åt, inåt och uppåt som jag hade tränat dagen innan. Prinsen kändes som en trasdocka, men inget hände eftersom jag hade varit för försiktig.
Tanken fanns i bakhuvudet att inte ta i för hårt. Men eftersom det inte fungerade gjorde jag ett nytt försök, den här gången kraftigare och snabbare och jag hörde verkligen hur luften trycktes upp genom hans hals. Jag tittade på honom och såg att han log.
Kan du andas nu? frågade jag. ”Ja” svarar han och sätter sig på stolen igen som om inget har hänt. Som om det vore hur självklart som helst att han kan andas fritt. Och kvar står jag och försöker processa det som har hänt. Till och med nu, tre timmar senare, känner jag mig fortfarande lite chockad. Som om det inte var verkligt, det som precis hade hänt.
Men vi hade tur. På många sätt. En kombination av en tidig reaktion på den fastnade matbiten och purfärska minnen av hur man ska göra i den situationen. Det enda jag kan säga är: Alhamdulillah!