Jag har haft en väldigt hektisk månad och jag försöker nu att varva ner, stressa ner, gå in i ett långsammare läge, hur man än vill uttrycka det. Men jag har upptäckt att det är svårt. Min hjärna vill fortsätta vara uppkopplad och produktiv hela tiden och tänka på jobbet fastän jag egentligen bara vill njuta av tiden med min son. Jag tänker att jag vill ta det lugnt och njuta av dagen, men min hjärna vill annat. Den vill att jag löser alla problem som jag stötte på på fredag eftermiddag. Den vill att jag gör klart allt det som jag planerade att hinna klart i förra veckan. Och den vill att jag ska göra det nu, nu, nu! Så vad jag än försöker göra som inte är just det, så finns det hela tiden i bakgrunden att jag borde sätta igång och göra det. Det kommer kännas så skönt när det är klart. Och tänk, alla resultat jag kan underhålla mig själv med när jag kommer in till jobbet imorgon!
Men, jag kämpar emot. Inte för att jag tror att det inte går att göra. Men för att jag behöver börja igen. Med att separera jobb och fritid. Jag lyckades med det under en ganska lång tid. Men de senaste 6 månaderna har allt det där flutit ihop. Jobb på kvällarna när sonen har gått och lagt sig har varit vardagsmat. Jobb på helgerna när sonen underhåller sig själv har varit en självklarthet. Och jobbplanering har varit det sista i min hjärna när jag har gått och lagt mig. Jag tycker att det är dags att kämpa igen. För att koppla ner och koppla av.
Så vad gör jag istället för att jobba såhär en söndag? Jo, jag går in och uppdaterar mina bloggar och hemsidor. Jag bloggar lite. Och lagar lite mat. Produktivt? Jo, faktiskt. En del av hemsidorna som jag underhåller har upp till 20 uppdateringar som jag inte har implementerat ännu i brist på tid. Så det är dags. Som så mycket andra saker.