Den senaste månaden har jag tillbringat väldigt mycket tid framför surfplattan. Förutom K-drama har jag tittat på C-drama, och jag har insett något spännande: Jag gillar dramaserier som utspelar sig i fantasivärldar där äventyr blandas med kärlekshistorier, men jag tycker nog att dramaserier som handlar om mognare huvudpersoner och vänskap är mer intressanta.
Nyligen har bland annat tittat på K-dramaserierna Thirty-Nine och Hospital Playlist (helt oförväntat med samma person i huvudrollerna) som båda handlar om personer i sena trettioårsåldern eller tidig 40. Alla har kommit en bra bit in i sina karriärer och en del har gift sig och fått barn. Dramaserierna handlar till viss del om att hitta den rätta, men så mycket annat också, som karriär och vänskap. Och det har fått mig att reflektera över mitt eget liv. Numera är jag faktskt närmare 40 än 30 år. Tiden har gått snabbt och det är inte förrän jag tänker på vad jag har gjort varje år som jag inser att jag faktiskt har spenderat all den här tiden i livet. Och samtidigt har jag insett hur mycket jag trivs med mitt liv just nu. Att jag har gjort alla de rätta valen. Jag har ett jobb som jag trivs med, med stor flexibilitet och självständighet. Och när jag kommer hem från jobbet kan jag tillbringa hela kvällen med personer jag trivs med – min egna lilla familj. Barnens ansikten är bland det sista jag ser innan jag somnar, och deras röster det första jag hör när jag vaknar. Det är inte ett dumt sätt att börja och sluta sin dag på!
Numera är barnen så stora att de för det mesta klarar sig själva. Vi har kommit förbi bebisåren med blöjbyten, uppesittarnätter och den där eviga tröttheten man känner som småbarnsförälder. Numera kan de underhålla och hjälpa varandra när det inte finns någon vuxen precis bredvid. Men samtidigt är de tillräckligt små för att man ska kunna mysa med dem. En prefekt, harmonisk tid i vårt familjeliv!
Vad är egentligen meningen med det här inlägget? Inget särskilt egentligen. Jag har helt uppenbart nått en ny milstolpe i mitt liv och det är något jag vill dokumentera så att jag kan komma tillbaka och läsa om det om några år, när barnen är utflugna eller mest suckar varje gång de går förbi och man säger något till dem. Det är en tid jag kommer se tillbaka på med nostalgi och en tid jag kommer längta tillbaka till i framtiden. För jag tror nog att jag aldrig har trivts så bra med mitt liv som jag gör just nu. Är inte det helt fantastiskt?