I början på veckan hittade jag en serie på Netflix från 2020 som heter Kalifat. Den serien dök aldrig upp när vi var i USA, men efter lite googlande insåg jag att den här serien var en av de bästa serierna i Sverige 2020 och vi missade alltihop eftersom vi inte var här! Men efter lite sträcktittande och mycket spolande lyckade jag ta mig igenom hela serien på ett par kvällar.
Om någon har missat serien så handlar Kalifat om olika kvinnor i Sverige och i IS-kontrollerade Raqqa. Tre svenska skolflickor i Järva blir groomade av en elevassistent som uppmuntrar dem att åka till en mer muslimvänlig plats, dvs Raqqa. Samtidigt försöker en svensk kvinna i Raqqa att hitta ett sätt att ta sig hem till Sverige med sin lilla dotter. Hon har kontakt med en utstött SÄPOagent som lovar att hjälpa henne i utbyte mot information.
Jag tycker att serien generellt sett var intressant men hoppade över flera sidospår. Jag fokuserade mest på skolflickornas historia och de scener som utspelade sig i ”Raqqa” och hoppade över allt annat. Intressantast var nog den självinsikt jag fick av att titta på serien – även om jag kände med ungdomarnas frustration över orättvisan i världen och att inte bli hörda och sedda insåg jag hur gammal jag har blivit när jag funderade mer över hur vi som samhälle ska förhindra att unga människor blir extremister. Och hur man som förälder ska bete sig för att ens barn inte ska lockas av groomare – inte bara mot extrema miljöer utan även annat slags utnyttjande.
Serien är bra då den visar hur samhället kan sluta upp för att hjälpa unga människor som har hamnat snett. Men samtidigt undrar jag i mitt stilla sinne hur mycket som egentligen görs för att hjälpa människor i nöd i Sverige. Läggs det lika mycket resurser på ungdomar i Järva som hamnar i klorna på exempelvis islamistiska extremister som det görs på ungdomar i andra delar av Sverige som hamnar i klorna på högerextrema rörelser? Finns det resurser alls för att motverka polarisering i vårt samhälle? Jag inser att jag vet ytterst lite om den här världen och om hur dessa ungdomar lever och tänker. Ännu är mina egna barn för små för att vara i riskgruppen. Men samhället ändras fort och barn växer upp desto snabbare. Kanske behöver serien en sequel. För vad hände egentligen sedan med de där flickorna som ville åka till Kalifatet?