Jag har sökt en doktorandplats på universitet i Bradford, Storbritannien och bland hundratals sökanden blev jag en av 5 att bli telefonintervjuad. Jag kollade med min chef ifall det var ok att göra det på arbetstid och han tyckte att det inte skulle vara några problem. Så när de ringde upp kom han t.o.m och stängde dörren så att jag fick sitta i avskildhet.
Intervjun var något av det värsta jag varit med om. Jag har varit på ett par jobbintervjuer förut, men det här handlade inte alls om mig eller vad jag ville göra. Det var i princip en muntlig tenta! De frågade om programmering, vad skillnaden var mellan objektorientade språk och maskinspråk. De frågade om kvantmekanik, biologi, kemi, mekanik, kristallstrukturer, farmaci. Allt möjligt! Och jag satt där och autopiloten satte igång. Allt det som jag hade lärt mig under min utbildning kickade in och jag svarade och svarade nästan helt på automatik. Och plötsligt insåg jag att jag faktiskt har lärt mig någonting under de senaste fem åren!
Trots att jag hade varit så oförberedd (jag hade inte läst på teorin alls!) gick jag vidare till ”finalen” där de skulle välja mellan mig och en annan kandidat (från ryssland om jag inte hörde fel), men den här gången gick intervjun helt katastrofalt. Det började med en fråga han ställde som jag inte hade någon aning om och sedan fastnade jag på något sätt där och kom aldrig igång igen. Efter intervjun frågade jag honom direkt om han hade samma uppfattning som jag och han höll med. Jag skulle inte bli erbjuden platsen. Men det var en lärorik upplevelse och inte minst lärde jag mig att uppskatta den utbildning jag faktiskt har fått!
