Vår älskling har börjat på dagis (eller förskolan som det så fint heter nuförtiden). Inskolningen var planerad till tre dagar. Snabbt och bra! Eller?
Det tog sin lilla tid innan vi äntligen fick en plats här i Uppsala. Så snart vår älskling fyllde 1 år ställde vi honom i kö så att han kunde få en plats direkt när höstterminen började, dvs i Augusti/September någon gång. Vi har 4 eller 5 dagis inom 1 km radie från vårt hus, men vi lyckades ändå inte få in honom på något av dem. Kommunen har dagisgaranti, vilket innebär att de måste erbjuda oss en plats inom x månader, men eftersom alla dagis som vi hade valt redan var fulla fick vi plats på ett som INTE är på promenadavstånd från oss. OCH på fel sida av stan för att man ska kunna lämna av honom på vägen till jobbet. Vi tackade därför nej och ville fortsätta vara kvar på listan IFALL ATT någon unge hade föräldrar som helt plötsligt skulle behöva flytta. Sagt och gjort, men tyvärr kom inget nytt besked om placering. 4 månader efter att vi hade tackat nej hade vi fortfarande inte fått någon ny information. Det krävdes ett telefonsamtal till kommunen för att något skulle hända och VIPS så hade vi fått en plats. Ett brev kom hem med posten och erbjöd placering veckan efter. Snabba bud! Som tur är hade jag mammadagar kvar och en schysst chef som inte sade emot när jag mailade och sade att jag skulle vara på inskolning följande vecka.
Så blev det Måndag och i bilen frågade jag Junior vart vi skulle. Mormor! svarade han. Nej, DAGIS sade jag. När vi var framme och jag hade tagit av mig ytterkläder och skor i kapprummet hämtade han mina skor, och pekade mot dörren. MORMOR! Nej, sade jag. Vi ska vara här idag. På DAGIS. Vredesutbrott var svaret på det. Dålig start, men värre skulle det bli.
Eftersom han hade bestämt sig för att han inte alls ville vara där utan att han var på väg hem till Mormor och Morfar ville han inte alls vara med i verksamheten. Han ville BARA sitta i mitt knä HELA dagen. Nästa dag var likadan. Och tredje dagen blev han sjuk. Så torsdagen som var menad att vara den första dagen med lämning blev istället en VAB-dag. Och VABbandet fortsatte in i veckan därpå. Först på onsdagen kunde han komma tillbaka igen. OCh då blev han lämnad klockan 9. Kl 9.30 ringde de och sade att han var ledsen. Tydligen hade han skrikit i en halvtimma innan de till slut hade gett upp. På torsdagen blev det ett nytt försök, denna gång lämning 8.30 och hämtning kl 10. Liiiite längre tid ville han i a f stanna. På fredagen var det bestämt att han skulle vara hos Mormor och Morfar eftersom både jag och hans pappa skulle vara upptagna under dagen och vi kallt räknade med att han inte skulle stanna på dagis hela dagen ändå.
Och sedan blev han sjuk IGEN (tyvärr verkar de ha mycket potenta bakterier och virusar på hans dagis). Tillbaka på dagis var han inte förrän på onsdagen igen. Och då ville han inte alls vara kvar. Lämning vid 9 och påringd 9.30. Denna gången bestämde vi att jag skulle vara kvar på dagis med honom istället för att vi skulle åka hem, så att han skulle få vänja sig vid att vara där. Det gick ganska bra. På torsdagen var jag också med hela dagen och denna dagen gick ännu bättre. Han började leka själv och brydde sig knappt om att jag var där. Förhoppningen att jag skulle kunna lämna honom delar av dagen på fredagen verkade kunna infrias. MEN natten mellan torsdag och fredan blev han… Ja, du gissade rätt…. SJUK. IGEN. Och sjuk är han fortfarande. Men vi hoppas kunna lämna av honom imorgon onsdag så att han kan vara där onsdag och torsdag innan han blir sjuk igen och hela cykeln börjar om igen…