De första fyra månaderna på året har blivit mina handledningsmånader. Det är tiden då jag har haft turen att få in duktiga exjobbare. Men i år har jag också fått en praktikant och en ERASMUS-student. Alla tre jobbar vidare på beta-lactamaser med målet att få en så omfattande och översiktlig bild av dessa enzymer som möjligt så att vi kan börja göra generaliseringar kring hur de ser ut och verkar. Än så länge går det bra och det verkar som att studenterna är genuint intresserade både av ämnet och att lära sig beräkningsmetoder, vilket bådar gott.
Generellt tycker jag att det är både intressant och roligt att vara handledare. Om man vill kan man lära sig en hel del om sig själv, utöver att man lär känna smarta och drivna unga människor som eventuellt kommer bli ens framtida kollegor. Och varje gång jag tar in nya studenter imponeras jag av deras driv, trots upprepade tekniska problem. De vill verkligen få det att fungera och få ”bra” resultat. De jobbar på, dag efter dag, och deras resultat är tillräckligt bra för att skriva artiklar på. Trots att ingen av dessa studenter har jobbat varken med enzymerna eller de metoder vi använder tidigare! Imponerande, definitivt! Jag hoppas att jag även i framtiden kommer kunna jobba med lika duktiga studenter 🙂
En lite tråkigare aspekt av handledningen är att det är många fler än de som jag har tagit emot som har kontaktat mig med imponerande CVn för doktorand- eller postdoktjänster. Dessa har jag tyvärr fått neka eller hänvisa till andra grupper, vilket alltid känns lite tråkigt, men eftersom jag inte har en tillsvidaretjänst eller pengar att finansiera dessa unga människor kommer jag heller inte kunna ta emot dem. Jag hoppas dock att de alla hittar bättre tjänster någon annanstans!
Men tills dess att jag får en eller båda faktorer ovan är jag nöjd med de studenter jag har. Vem vet, kanske kan jag komma att anställa dem i framtiden?