Ikväll börjar Ramadan i Sverige och i större delen av världen. Det är en månad många ser fram emot, men i Sverige har det i flera år varit med blandade känslor. Med långa fastedagar mitt under de varma och torra svenska sommardagarna har det de senaste åren varit något av en utmaning, men toppen nåddes för något år sedan och nu blir det kortare och kortare fastedagar i många år framöver.
I år fastar vi bara 18-20 timmar i Uppsala. I början på månaden börjar vi lite innan 3 på morgonen och fastar fram till klockan 21 och i slutet av månaden fastar vi mellan 2-22. Det kommer såklart att kännas den andra dagen, men så är det oavsett hur länge man fastar. Den första dagen känner man bara lite sug runt de vanliga måltiderna, men eftersom man åt som vanligt dagen innan klarar man sig oftast väldigt bra den första dagen, vilket såklart är motivernade. Den andra dagen brukar vara mycket jobbigare, för man kanske inte åt ordentligt den föregående dagen…
När jag fastar så långa dagar brukar de två främsta utmaningarna vara vätskebrist och trötthet. Vätskebristen blir nog mindre i år då vädret inte är så varmt ännu, så för mig personligen har jag inget emot det lite kyligare majvädret vi har sett hittills. Tröttheten finns det inte mycket att göra åt. Har man bara 4 timmar mitt i natten på sig att äta och be så får man försöka klara sig på den sömn man ändå lyckas samla ihop. Det går ju såklart att lägga sig tidigare och vakna när det är dags att fasta, men har man små barn så är det inte alltid så enkelt att lägga om läggtiderna. Om man dessutom jobbar så finns det ju inte heller tid att sova tidigare eller senare på dagen…
Jag ser fram emot Ramadan i år, precis som alla år och hoppas att fastan går bra för oss alla.