Det har gått nästan precis två veckor sedan vi landade på San Francisco International Airport. Det har varit full rulle men samtidigt långsamt och stadigt framåt, vilket är motsägelsefullt, men samtidigt helt sant!
Den första veckan har jag i princip sysslat med orientering. Jag har sprungit runt och skaffat personalID och bankkonto, fått introduktioner till Stanford, för utländska studenter och forskare, till försäkring-och sjukvårdssystemet, till labb och fått en säkerhetsgenomgång. Säkerhet och särskilt labbsäkerhet är viktiga punkter när man börjar jobba på kemiinstitutionen på Stanford. De har fyra-fem timmar (!) med videoklipp som går igenom olika säkerhetsaspekter, inklusive förvaring av kemikalier, hur man hanterar gas under tryck, brandsäkerhet, miljö och hälsa, ergonomi och hur man agerar vid jordbävningar.
Hela utbildningen är obligatorisk och varje delmoment har frågor som man måste bli godkänd på. Dessutom finns en inbyggd mätare som håller koll på var man är så det går inte att snabbspola heller. När utbildningen är klar (det tog mig två dagar att koncentrerat gå igenom dessa videofilmer) får man en tid för en säkerhetsintervju med EHS-ansvarig på institutionen som sedan ger klartecken om att man får vistas på labb. Sedan dess har jag faktiskt fått komma igång lite smått. Jag har skuggat olika personer i gruppen sedan i måndags och jag lär mig nya saker varje dag. Just idag har jag dessutom suttit HELA dagen med en doktorand och en postdok i gruppen som i princip har diskuterat allt de har gjort de senaste tre åren. Mycket intressant och relevant för det jag kommer jobba med de närmaste åren.
Nu börjar jag känna mig varm i kläderna och jag har börjat diskutera möjliga samarbeten och projekt med andra medlemmar i gruppen. Det kommer dock ta sin lilla tid innan jag har kommit igång på allvar. Licenser, behörigheter och accesser tar sin lilla tid. Bara att få tillgång till byggnaden tog mer än en vecka. Att få ett bankkonto likaså. Nästa vecka har jag varit här i tre veckor och först då kan jag få ett social security-nummer, vilket behövs för att aktivera mina försäkringar. Dessutom är vi på husjakt och det tar också sin lilla tid.
Förutom det akademiska och alla formaliteter har jag hunnit med att träffa andra personer från Wallenbergsfären. Jag har gått på en Wallenberglunch och träffat andra postdokar från detta år på olika event. Det är väldigt trevligt att få träffa andra svenskar som man kan beklaga sig för. Det behövs!
Det är mycket nytt här, mycket som är annorlunda och en del som är oväntat. En oväntad sak var att man inte kan köpa vilket SIM-kort som helst till sin telefon. Har man en icke-amerikansk telefon kan man bara använda T-mobile (som är ett europeiskt mobilbolag). Jag lärde mig den hårda vägen och spenderade nästan 100 dollar på två SIM-kort med kontantkort och påfyllning som det sedan visade sig att jag inte kunde använda eller returnera (trots att de var oöppnade).
En sak som är annorlunda är hur postdokar ses här. Vi är inte personal utan ses mer som svenska doktorander. Doktoranderna i sin tur motsvarar Masterstudenter eller projektarbetare. Och ett exempel på något nytt är ju att området där vi vistas drabbas av jordbävningar då och då, så jag har fått göra en jordbävningsövning med barnen bara så att de får känsla för det. Underligt kan tyckas, men om en jordbävning sker är det viktigt att veta att man inte ska försöka ta sig ut, utan försöka dyka in under ett stadigt bord tills skalvet har upphört…
Det har varit intressanta två veckor, men nu hoppas jag att takten börjar öka så vi kommer igång på riktigt!