När man är småbarnsförälder så kan det gå många månader utan att det händer särskilt mycket. Men så plötsligt händer det! I vårt fall så är det minstingen som nu går runt mest varje dag. Han tog sin tid innan han satte igång med att gå på allvar. Han har stått upp sedan han var 9 månader gammal, men att gå var visst inte intressant förrän 6 månader senare.
Hans storebror som är drygt ett år äldre har äntligen kommit igång med pratandet. Eller ljudande kanske man ska säga. Han har heller inte varit intresserad av att göra ljud ifrån sig förrän nu, så minsta Diddiddi eller Beep eller vilket ljud han vill säga gör mig jätteglad! Små steg, men definitivt i rätt riktning.
Vi har också börjat med potträning med mellanbror. Han är 2,5 år och det fungerar mestadels väldigt bra. Han säger ofta till själv när han vill kissa, men sedan är det inte alltid helt lätt att få med honom in på toaletten. Andra saker är oftast mer spännande än att kissa på toaletten!
Samtidigt som barnen utvecklas massor är mina tankar någon annanstans. Jag är nu öppet arbetslös och letar jobb samtidigt som jag är aktiv inom Tryggetsstiftelsens program. Man skulle kunna säga att de fungerar som ett litet skyddsnät för personer som tidigare varit statligt anställda. De erbjuder ekonomiskt tillägg i några dagar och seminarier, kurser, nätverksträffar, CV-granskning och andra saker som känns nyttiga och användbara när man letar jobb. Och så ovanpå det försöker jag sätta mig in i min alternativa framtid på Stanford universitet efter att ha fått besked från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse om att jag är en av deras postdoktorstipendiater i år. Det är mycket information att ta in, men det är inte så mycket man faktiskt kan göra själv. Det är många parter inblandade då visum ska sökas, brev ska utfärdas och administrativa saker fixas med.
Tur att vädret i alla fall är med oss den här veckan, så man kan vara ute i solen, stressa ner, och vara närvarande med familjen ett tag till.