Det har gått över ett år sedan den där dagen då min man satte sig på planet till Munchen. Vår son skulle precis fylla 2 och helt plötsligt var jag i praktiken en ensamstående mamma.
Såhär i efterhand inser jag att det var en dålig idé. Jag, som hade någon slags inställning av att ”jag klarar allt” är nu, bara ett år senare, alltid på gränsen till utmattning. Vår son har fått gå igenom otaliga separationer från sin pappa. Och hans pappa har rest otaliga gånger fram och tillbaka mellan Tyskland och Sverige i över ett år. Kort sagt: Det var inte optimalt och jag skulle inte rekommendera det till någon. Inte om man har små barn. Och inte om avståndet är så långt att det tar över en timme med flyg.
Vad var det då som gjorde att det blev så jobbigt? Det finns ju många ensamstående, skilda och separerade föräldrar och de verkar klara sig alldeles utmärkt.
Till att börja med ”förlorade” min tvååring sin pappa om och om igen. Hans pappa kom hem en helg i veckan de första månaderna och varje månad blev separationen värre. Det var riktigt hjärtskärande! I och med dessa ville han absolut inte sova med någon annan än sin mamma. Och under förra året vaknade han ofta på nätterna för att dricka vatten. Då väckte han mig. Och jag fick aldrig sova ut.
Dagarna var i regel bättre, men vi hade bara börjat skola in honom 6 månader tidigare och just då hade vi fortfarande problem med förskolan. Han bytte ansvarig lärare flera gånger under den här perioden, och varje morgon var det en utmaning. Han ville inte vara där och jag gick med skuldkänslor hela arbetsdagen. Och sedan var det alla sjukdomar han drog på sig, för att inte tala om adenoidhistorien som inte löste sig förrän i slutet på sommaren. Och sedan blev det lite mer VABbande. Jag trodde aldrig att jag skulle få jobba en månad i sträck igen. Jag hade gjort planeringar på jobbet och såg hur jag en efter en, passerade deadline utan att jobbet var gjort. Och DET gjorde mig väldigt stressad. För att kompensera började jag jobba nätter och helger och det blev till en ond spiral där jag alltid tänkte på jobbet, men fick aldrig tillräckligt mycket gjort. Jag blev mer stressad, jobbade mer, vilade mindre och blev sjuk oftare. Och för att kompensera för sjukfrånvaron… ja ni förstår. Det är inte hållbart helt enkelt.
Såhär i efterhand inser jag att jag borde ha insett att jag inte skulle klara av det så länge. Jag tänker på något jag läste i tidningen i samband med a-kassadiskussionerna som gick förut. Att man skulle kunna bli tvungen att ta vilket jobb som helst för att behålla a-kassan. Även om man måste flytta. Jag tänker att det är ett dumt beslut som kanske ger kortsiktiga resultat då folk får jobb, men i det långa loppet är samhället förlorare. Snart nog blir en av parterna (sannolikt kvinnorna, som säkert oftare har barnen) utbränd och långtidssjukskriven. Och man hamnar återigen utanför systemet.
Men för min del är den här situationen snart ett minne blott. Snart återförenas vår familj, förhoppningsvis i all evighet. Och vi kan lägga det här året bakom oss.