Den här boken kom ut för ganska länge sedan, men det är först nu jag har tagit mig tiden att läsa den. Faktiskt läste jag den redan i förra månaden, men hann inte riktigt skriva om den förrän idag.
Boken kostade 40 kr på Adlibris (finns som e-bok för 45 kr), är skriven av Liza Marklund och Lotta Snickare och börjar med följande mening:
Kvinnor behandlas som andra klassens varelser i Sverige idag. Vi har sämre möjligheter än män på nästan alla områden i livet. Den som påstår något annat ljuger.
Boken är fylld med vardagsexempel på hur flickor och pojkar särbehandlas från det att de föds och hur denna särbehandling fortsätter upp i åldern och hur kvinnor och män ses och behandlas baserat på deras kön. Boken börjar starkt och den tar upp många studier på området som är riktiga ögonöppnare.
Här är ett exempel som tas upp i boken:
Visste du att flickor bara får prata högst en tredjedel av tiden? Pratar hon mer anses hon dominera samtalet. Dessutom blir kvinnor mer avbrutna än män när hon pratar.
Jag läste om denna underliga tidsfördelning på den pedagogiska kursen som alla doktorander måste läsa i Uppsala. Vi följde upp med att göra ett experiment under kursens gång: Vi klockade hur länge kvinnor och män pratade under en diskussion som vi startade upp. I slutet av diskussionen frågade vi hur mycket deltagarna tyckte att männen och kvinnorna hade talat. Resultatet var förbluffande: Trots att kvinnorna hade pratat mindre tyckte alla att tiden hade fördelats jämnt mellan könen. Detta leder självklart till konsekvenser för kvinnorna. Om kvinnor får mindre tid att uttrycka sig än en man och hela tiden blir avbruten måste hon antingen lära sig att tala precist och kortfattat, eller så lär hon sig att prata riktigt, riktigt fort!
I sista delen av boken ger man ockå konkreta förslag eller tips för hur man ska motverka denna särbehandling på arbetsplatsen. Men mestadels konstaterar författarinnorna hur det ser ut i samhället, men lämnar det upp till läsaren att bestämma sig för vad hon ska göra i de fallen man inser att man blir särbehandlad. Författarinnornas egna val var att byta jobb vid ett flertal tillfällen när det hände. Och detta är väl ok, för vissa personer inom vissa yrkeskategorier, men det är ingen allmän lösning.
Jag tycker att boken är bra, men det blir lite tjatigt mot slutet och intresset dalar ju längre in i boken jag kommer. I sista kapitlet finns det ett par tips som jag har kunnat ta till mig, men i övrigt ser jag boken som mer av en bekräftelse för de samhällsstrukturer jag själv har sett och upplevt. Det känns på något sätt tillfredställande att veta att ”det inte bara är jag” som känner på det viset, utan att det faktiskt finns studier som visar på samma mönster. Samtidigt är det tråkigt att det är som det är. Men har man informationen är det upp till dig att bestämma hur du vill använda den.
Och förresten, citatet som boken har lånat sin titel av? Den kommer från Madeleine Albright, USAs första kvinnliga utrikesminister.
