Jag befinner mig just nu i Malaysia, ett land som har en befolkning uppdelad i tre folkgrupper baserat på etnicitet: Kineser, Indier och Malayer. Av dessa är huvuddelen av Indierna hinduer medan Malayerna är muslimer. Jag är dock lite osäker på vilken religion kineserna har.
Hursomhelst vill jag skriva om ett fenomen som här är väldigt vanligt. Och det handlar om hur religionsfriheten i landet yttrar sig: Moskéer och tempel spridda över hela landet. Beroende på hur behovet ser ut finns det antingen tempel eller moskéer eller både och i de olika stadsdelarna. Detta kan man verkligen kalla för frihet. Frihet att själv välja var man vill förrätta sin bön.
I Sverige talar man vackert om religionsfrihet, om allas lika värde, men ändå blir det vilda protester så fort man ens talar om att bygga en moské. Inte sagt var moskén kommer ligga ens en gång. För att inte tala om bönerum…
Här i Malaysia finns det bönerum, s.k surau, överallt där det inte finns moskéer. De hittas i varenda galleria, ”shopping mall”, och de ses som en service för de som brukar den. De som inte brukar den behöver ju inte gå dit och bryr sig alltså inte ens om dess existens. Dessa surau har en strid ström av människor som går in och ut och allt fungerar mycket smidigt. Det finns t.o.m sjalar och ”bönekläder”, bönemattor och platser att tvaga sig för de som behöver.
Min fråga är: Skulle man i Sverige acceptera sådana bönerum på en sådan allmän plats som en shoppinggalleria (ex. Kista Galleria)? Eller skulle man protestera högljutt och indignerat över att muslimerna tar plats och syns i samhället?
Här i Malaysia vet man inte var bönerummet är i de olika galleriorna om man inte aktivt letar efter den, vad spelar det då för roll för den som inte brukar den om den finns där eller inte?
Men då kanske man i Sverige på något sätt tycker att religion är en privatsak, och ber gör man i kyrkan eller i hemmets skymda vrå. Säger man så har man inte riktigt tänkt igenom saken. För fundera över varför vi har resturanger och food courts i galleriorna. Är det för att man inte kan äta hemma innan man går ut för att shoppa? Nej, de finns där som en naturlig mötesplats så att människor kan umgås. De finns där så att människor som blir hungriga mitt i shoppingen inte plötsligt åker hem för att äta, då missar man ju att köpa något som man kanske hade köpt om man hade haft tid att se den varan.
På samma sätt fungerar det med bönerum. Personer som annars hade behövt skynda sig hemåt för att hinna med bönen får en möjlighet att gå och be för att sedan fortsätta med sin shopping. För det vet alla som sysslar med marknadsföring att ju mer exponering, desto större är sannolikheten att något blir köpt. Alltså, ju längre tid man vistas i gallerian, desto större är sannolikheten att man köper något. Om det sedan är mat, kläder eller böcker, så spelar det ingen roll, för i slutändan, vilka blir vinnarna med en sådan service? Jo, handlarna. Och de som brukar bönerummet.
INSALLAH!!!!