Idag var första dagen tillbaka på förskolan efter jullovet. Prinsen har tjatat om dagis i två dagar nu. Han vill visa både det ena och det andra för sina kompisar. På frågan ”Vem vill du träffa på dagis?” rabblar han upp namnen på all personal och alla barn på hans avdelning (och alla andra barn som han känner från de andra avdelningarna). Så nu på morgonen var jag nog lite nervös ändå. Skulle han börja gråta vid lämning? Skulle förskolan ringa mig under dagen och be mig hämta honom? Men nej. Allt gick hur smidigt som helst. Jag parkerade bilen en liten bit ifrån så vi kunde gå lite tillsammans. Men det blev inte så mycket gående eftersom han var så upphetsad så han sprang i korta spurtar hela vägen till grinden. Där träffade han en fröken, kramade henne och glömde sedan helt bort att jag fanns. Helt fantastiskt!
Men senare på dagen hände något ännu mer fantastiskt. I bilen på vägen hem frågade jag honom vad han hade gjort på dagis idag. Och då började han berätta! Han berättade vad han hade gjort, vad han hade ätit (ris med sås) och vem han hade lekt med. Han underhöll mig hela vägen hem (nästan 15 min oavbrutet berättande). DET var en riktig väckarklocka. Och plötsligt inser jag att HAN VÄXER UPP FÖR SNABBT! 2 år och 9 månader har gått och om ungefär lika lång tid till är det dags att fundera på vilken skola han ska börja i. Var tog min bebis vägen?