Amerikansk skola

Vår äldsta har börjat i skolan igen efter en månads lov och lite självstudier, eller ”home schooling” som det kallas för här.

För att kunna börja i skolan måste man ha ett hyreskontrakt som visar att man har ett permanent boende. Ett AirBnB-kvitto hjälper inte. Därmed var vi tvungna att vänta med att skriva in honom tills vi hade fått ett riktigt hyreskontrakt. Kontraktet, personbevis/pass och vaccinationskort fick vi sedan ta med till skoldistriktskontoret där man får välja en skola inom sitt skoldistrikt, som bestäms av hemadressen. I vårt fall fanns det två olika skolor att välja mellan – en som låg en timmes gångväg bort och en annan som ligger 30 min gångväg bort enligt Google Maps. Vi tog den som låg närmast och fick besked inom 24 h att han hade fått plats och kunde börja dagen efter, dvs två dagar efter att vi hade besökt kontoret. Vi fick veta vilka skoltider som gällde och att skolan hade en dress code, vilket innebar att vi var tvungna att hitta en butik där vi kunde köpa in kläder (blå eller beige byxor samt blå eller vita tröjor med kragar, typ piké) som han kunde ha på sig den första veckan. Det kom också en massa formulär per e-post som vi var tvungna att signera – allt från kontaktuppgifter till ordningsregler och IT- och integritetspolicy. I princip avskriver man sina barn från all online privatliv. Allt de gör på skolans apparater övervakas och föräldrar notifieras om barnen gör något som de inte borde.

Den första skoldagen gick vi till skolan lite tidigare, men det tog ändå runt 45 min att gå med en 8-åring. I Sverige hade han gått i tvåan, men här i USA börjar barnen Kindergarten vid 5 års ålder och börjar sedan Grade 1 vid 6 års ålder, motsvarande förskoleklass. Vi anmälde oss i receptionen och blev sedan visade till ett av Grade 3-klassrummen. Där träffade jag snabbt hans fröken och sedan var han en del av klassen och jag kunde gå till jobbet.

Nästa dag gick bra och han berättade att han hade fått göra ett engelskatest, vilket alla som inte har engelska som sitt förstaspråk får göra. Skolan där han går i nu har en blandad studentpopulation och all information som går ut till föräldrar och barn skrivs på två språk- engelska och spanska. Jag fick också veta att barnen inte behöver stå upp och säga deras ”Pledge of Allegience”. Jag vet inte om det är en allmän regel på skolan, i Californien eller i landet, men det kändes i alla fall bättre att han slapp göra det. Det hade ju känts konstigt om han varje dag svor trohet till en flagga som han inte har något med att göra. Det hade nog känts konstigt om han svor trohet till den svenska flaggan också 🙂

Samtidigt som han går på denna skola förbereder han sig för att göra ett inträdesprov till en annan skola som ligger mycket närmare oss (ca 10 min bort). Denna skola är en s.k ”Charter school” och där kan man bara börja vid läsårsstart förutsatt att man har gjort inträdesprovet och blivit godkänd. Här får alla skolor en rankning utefter hur eleverna presterar på de nationella proven i matte och engelska. Denna Charter school har betyget 10/10 (jämfört med den nuvarande skolan som har 5/10). Det är därmed många som söker till de tillgängliga platserna så skolans inträdesprov är ett IQ-test med både matematisk logik och språklogik. När jag tittade igenom testprovet som skolan skickade ut efter anmälan blev jag något konfunderad. Uppgifterna var svåra även för mig som vuxen, särskilt det som är språklig logik då många av orden är nya för mig, och därmed omöjliga för ett barn med engelska som sitt tredjespråk (!). Men vi låter honom göra testet ändå så får vi i alla fall en uppskattning av hans förmågor. Vem vet, han kanske är mer begåvad än jag tror?