Min pojke har passerat 20-månadersgränsen och plötsligt inser jag att det var länge sedan jag såg honom som en bebis. Han är definitivt inte en bebis längre. Han är självgående och självständig, bestämd och har en helt egen personlighet. Han skrattar och skriker, allt efter humör och omständigheter. Han lyssnar och pratar, läser, tittar, pekar och sjunger. Han bestämmer vad han vill äta och dricka och han bestämmer vilka kläder han ska ha på sig. Han bestämmer när det är dags för mamma eller pappa att lägga undan datorn och ge honom den uppmärksamhet han vill ha. Det är med andra ord en helt egen person vi har fått upp ögonen för. En person som är i en mycket spännande tid i sitt liv. En tid då språket formas, tankemönster utvecklas och experimentlusten är stor.
Och som förstagångsmamma kan jag inte annat än häpnas av hur mycket han kan och förstår. Han vet precis vad han borde och inte borde göra. Han kommer ihåg om man har lovat honom något och sedan inte håller sitt löfte (oops!). Och han kan verkligen följa instruktioner! Bara idag bad jag honom hämta täcke och kudde från ett annat rum till mig. Sagt och gjort! Han gick in i det andra rummet, hämtade täcket och släpade det med sig till mig. Efter att han hade lämnat av täcket gick han på jakt efter kuddarna. Mitt modershjärta smälte. Han var såååå gullig där han kom med det fullstora täcket i släptåg.
Något som (om möjligt) är ännu gulligare är hans försök att sjunga med i sånger. Han sjunger med och härmar figurerna i videon och så gör han det om och om igen. Han har till och med memorerat sina favoritdelar i sina favoritserier. Han kan varje mening utantill och pratar ofta med videon. Och språket utvecklas varje dag. Sedan tidigare säger han ”tack” och ”varsågod” (på vårt språk), ”vill ha” och ”nej”, ”sova”, ”ris”, ”kyckling”, ”kex”, ”bröd” och en hel massa andra användbara ord.
Ja, för de flesta är nog detta inlägg ett av de tråkigare, men jag kan komma tillbaka till detta om några år och minnas hur duktig min pojke var redan vid den här åldern.