Den här graviditeten har jag knappt hunnit med att reflektera över hur det har varit eller hur det har gått. Istället har det mest handlat om att hinna med att pricka av olika saker från min att-göra lista. Att jag dessutom fick en liten prins för bara ett år sedan har såklart också spelat en roll. När det händer så mycket i ens liv hinner man liksom inte alltid med allt man skulle vilja…
Nu är jag inne i vecka 33 och förutom illamåendet i första trimestern och foglossning som började i den andra trimestern så har graviditeten gått ganska smärtfritt. För någon dag sedan kändes det dock som att bebisen började röra på sig jättemycket och magen fick en liten hård klump som tryckte utåt precis ovanför naveln. Jag tryckte tillbaka men klumpen ville inte ge med sig. Kanske en liten rumpa? Kanske ett knä?
Någon timme senare började sammandragningarna komma. I början kändes det mest som ett tryck ”nedåt” mot livmodern som följdes av fosterrörelser men en dag senare blev det mer som jag kände igen dem: magen blev hård en liten stund för att sedan släppa. Sedan upprepades det efter någon minut. När magen blir hård kan jag känna efter med fingrarna på hela magen och känna att den har blivit som ett tjockt skal som jag inte kan trycka igenom. Sammandragningarna gör inte ont men de känns! Värst är det när jag sitter upp, exempelvis vid matbordet. Då kan jag räkna med att det blir långa och många sammandragningar men jag blir lika förvånad varje gång de börjar komma!
Det är ganska skönt att veta att förlossningen börjar närma sig, men än är det många veckor kvar. Hoppas att resten av graviditeten går lika bra som det har gjort hittils!