Ja nu är vår älskling här och bråttom hade han ut minsann :D. Detta inlägg handlar om förlossning, you have been warned! Det finns inga gulliga bebisbilder, bara en kort redogörelse (ähum…)- om annat skriver jag om senare när jag orkar…
Vi tar det från början, för trots allt gick det mesta ganska fort denna gången!
Det började tidigt på morgonen (runt 3) med kraftigt magont, två gånger med 30 minuter emellan och sedan lyckades jag somna. Vaknade vid 10 på morgonen och kände att det var ordentliga sammandragningar. Andningstekniken kickade in- in genom näsan och en lååångt utandning genom munnen. Jag klockade och värkarna var 5 minuter ifrån och varade knappt en minut så jag ringde till förlossningen och fick veta att det var för tidigt. ”Stanna hemma tills du har tre värkar inom 10 minuter” blev jag tillsagd. Så jag lade på luren och började vänta. Och vänta. Och vänta. Och åt lite. (MYCKET viktigt att få i sig lite näring, även om man inte har aptit.)
Runt 12 började jag klocka mina värkar genom en helt UNDERBAR applikation som hittas här. Jag rekommenderar sidan STARKT. Den höll mig igång och upptagen hela dagen!
Vid 10 på natten var det fortfarande 5 min mellan varje värk och varje värk varade fortfarande i en minut, men jag började känna att det blev svårare att ”ta” värkarna, så ett nytt samtal till förlossningen följde, med samma svar. ”Självklart kan du komma in om du vill, men du kommer nog att bli hemskickad igen. Det är för lång mellan dina värkar”. Sak samma sade jag, jag kommer in!
Jag väntade tills Isha och bad först, sedan bar det av, make, väska, babyskydd och handväska togs med och iväg bar det! Väl framme så var ingången låst! Efter att ha tryckt på ringklocka fick vi prata med en sköterska, som istället för att släppa in oss frågade varför vi inte hade ringt på ringklockan till förlossningen.
- ”Det finns ingen sådan klocka här, var skulle den vara?”
- ”Ja, där du tryckte på knappen till oss”.
- ”Men det finns bara en knapp här och det var den jag tryckte på. Jag vet inte vart klockan leder”.
- ”Ja, men du får ringa på hos förlossningen så får de släppa in dig”.
Det här samtalet hålls alltså när vi fortfarande står i ett kyligt parkeringstrapphus runt midnatt! Tanken slår mig att vi kanske inte kommer bli insläppta och att jag kanske kommer få föda i trapphuset därför att en sjuksköterska vägrar släppa in mig i sjukhusbyggnaden! Hon kan egentligen bara lägga på luren eller vad det nu är och ignorera oss om vi ringer på igen. Vi hade trots allt kollat tidigare att det verkligen var den här ingången. Det hade funkat tidigare, men varför inte nu???
- ”Ja, alltså jag lovar, det finns ingen annan ringklocka här annars skulle jag ringa på den. Kan inte du släppa in oss”?
- ”Jo” (Väldigt surt)
- ”Tack”
Och sedan var vi inne. Sedan behövde vi bara gå den långa korridoren bort till själva förlossningsavdelningen. (Jag tror att de har gjort långa avstånd med flit så att mammor kan föda direkt när de kommer fram eftersom de har varit tvungna att gå så länge med kraftiga värkar.)
Väl framme blev vi mötta av en barnmorska som hette Tove och var jättetrevlig. Hon tog med mig in på ett undersökningsrum och ställde lite frågor om värkarna och sedan satte hon en CTG som mäter sammandragningar och barnets hjärtfrekvens. En halvtimme senare kom hon tillbaka och bekräftade att det jag hade sagt stämde, dvs 5 minuter mellan varje värk och varande 1 minut varje gång (som att jag inte redan visste det…). Domen var att jag skulle få värkstoppande medicin som kunde göra att jag skulle kunna sova under natten och sedan skulle värkarbetet starta igen på morgonen. ”Men först ska jag undersöka dig och se hur det ser ut”. Titta titta. ”Hmm, du är öppen 4 cm redan. Jag ska nog gå bort och diskutera detta först”. Hon kommer tillbaka ungefär en kvart senare. ”Nej, vi behåller nog dig här under natten”. (YAY! Jag får stanna! Slipper åka hem och göra om hela dagen igen! YAY!)
Vi förflyttade oss till ett förlossningsrum och där fick jag frågan ifall jag ville prova någon form av smärtstillande eller lugnande metod. Akupunktur skulle tydligen göra mig lugn så att jag kunde somna ett tag. Ok sa jag.
- Akupunktur var KASST för mig. Det fungerade inte lugnande och jag kunde definitivt inte sova. Och eftersom det inte fungerade så blev det snarare så att nålarna hamnade i vägen för mig.
- Varma kuddar som lades emot ”där det gör som mest ont” gjorde nog varken till eller från.
- TENSen gillade jag faktiskt. Det är en apparat som sänder ut elektriska stötar och tanken är att när det gör ont från sammandragningarna så aktiverar man TENSen och det ska distrahera från värkarna och därmed ge smärtlindring. Intressant eller hur? Hursomhelst så funderade den väldigt bra för mig de första värkarna, men efter ett tag kändes det inte som att den gav så mycket effekt längre. Då kallade jag på BM igen.
En ny koll visade då att jag var öppen 8 cm redan och jag blev tillsagd att jag kunde krysta om jag kände att jag behövde det. (Härligt luddigt eller hur?) Jag fick lustgas i mask och första andningen i den gjorde att mitt huvud helt plötsligt kändes borta. Verkligheten blev på något sätt mindre verklig och allt hände ”någon annanstans”. Svårt att förklara, men lite som när man får kraftig smärtlindring så att det känns som att man ska somna :).
Sedan gick allt fort. Första gången jag kände att jag ville krysta så gjorde jag det och då gick vattnet. Det kändes som när en ballong spricker. Sedan kommer jag inte ihåg så mycket mer än att jag krystade och plötsligt var min bebis ute och lades på min mage. Pappan fick klippa navelsträngen och sedan försökte vi hålla vår lilla stackare varm och få upp hans kroppstemperatur, för den var tydligen väldigt låg. På nyfödda får man inte upp temperaturen genom att lägga en massa täcken på sötnosen, utan man måste värma med sin egen kroppstemperatur, så det jobbet fick hans pappa. Jag själv har dålig blodcirkulation och är alltid kall…
Hmm, ja det var förlossningen. Efteråt var det vägning och mätning av bebisen och ett och annat stygn på mamman. Jag fick en härlig gel som var smärtstillande och smörjdes in vid behov och sedan på med förlossningens maxipads och trosor och upp till BB.
Och här är vi nu. Mer berättar jag när jag har kommit hem!