Det känns ibland som att tiden har stått helt stilla, men i veckan tittade jag i min kalender och insåg att jag har passerat gränsen för 100 dagars arbete hemifrån!
Vad har förändrats under dessa tre månader?
Just nu jobbar jag på tre större projekt som sedan är uppdelade på mindre delprojekt. Det är ganska många projekt att hålla reda på, men de flesta sker i samarbete med andra doktorander och postdoks i gruppen och i andra grupper. Det gör att min del blir mindre och i flera av projekten hjälper jag mest till när det behövs. Ett av projekten är dock mitt egna projekt där jag är drivande och där jag själv designar och utför mina experiment. Detta projekt kan jag därför själv disponera tid för så när jag har väldigt mycket tid kan jag jobba mer på det projektet och när jag har lite mindre tid kan jag låta det stå utan att behöva känna mig stressad. Stress är för övrigt ingenting jag känner av särskilt ofta numera. När man inte ”måste” en massa saker sjunker stressnivåerna. Eftersom jag inte längre måste vara på jobbet innan klockan 9 så behöver jag inte hinna med ett tåg klockan 8.42 och eftersom jag inte behöver lämna några barn i skolan innan klockan 8.30, så gör det inget om barnen vaknar när de vill och sover när de vill. Om barnen vaknar sent äter de sent, så då behöver man inte stressa ihop en måltid ”i tid”. Och jag förstår om det finns folk som tycker att rutiner är viktiga. Jag håller med. Men en måltid kan skjutas fram eller tillbaka en timme utan att det gör särskilt mycket. Och om det gör hela hemmavaron mer harmonisk, varför inte?
Det kanske märks i texten, men efter 100 dagar hemma har jag lärt mig att ta varje dag som den kommer. Jag gör mitt bästa varje dag, men spenderar ingen tid på att oroa mig för något. Den här strategin har gått bra och jag känner mig nöjd med min insats, både ”på jobbet” och hemma. Kanske har jag förutom att lära mig mer beräkningstekniker även lärt mig mer om livet?