Gott nytt år 2022!

Ännu ett år har gått och vanligtvis tar jag tillfället i akt på nyårsaftonen att tacka mina läsare – TACK! som alltid 🙂 . Även i år har antalet läsare ökat och det känns såklart roligt att se att det finns ett intresse för det jag skriver om. I år har jag skrivit om mer varierade ämnen, som dramaserier jag har plöjt igenom (jag har hunnit titta på väldigt mycket inser jag nu…), min forskning, och såklart hur det var under mina sista månader i USA.

I slutet på året brukar jag fundera över vilka mina mål är för nästa år. Jag funderade ganska mycket idag men för en gångs skull kan jag faktiskt inte komma på så många saker som jag vill göra under 2022. Börjar jag bli gammal och slö? Plötsligt insåg jag att jag börjar närma mig medelåldern. Jag kan knappt tro att jag började med den här bloggen (om än i ett annat format) när jag var nyligen fyllda 20 år. På den nuvarande adressen har bloggen funnits sedan 2008. Det känns som en hel livstid bort! Mellan då och nu har jag hunnit ”bli vuxen” – gifta mig och få tre barn – och ser nu fram emot att se nästa generation växa upp. Jag har insett många gånger mellan då och nu vilken tur jag hade att jag började blogga om mitt liv; för långt fram i tiden kommer jag kunna läsa mina egna inlägg och komma ihåg hur det var. På ett annat sätt än mina dagböcker. Bloggen är ju sökbar och (såklart) censurerad. Det gör den lämplig att visa för mina barn också i framtiden. Kanske kommer de kunna lära känna sin mamma på ett helt annat sätt än vad de gör när de ser mig varje dag? Kanske kommer de att tidigt inse att deras mamma inte bara är personen som frågar dem om de har gjort klart läxorna eller borstat tänderna på morgonen?

Jag funderade på mitt bästa minne från året som har gått. Det är många glada minnen eftersom året (trots pandemi och i princip husarrest halva året) har varit otroligt händelserikt. De bästa minnena har jag såklart av familjen och det som satte störst avtryck var ett samtal jag hade med vår tioåring och min man. Vår son försökte hitta ett recept på min receptblogg och googlade mitt namn. Det första som dök upp från sökningen var min Stanfordprofil. ”Stanford!” utbrast pojken. ”Det är ju dit de smartaste personerna i världen åker!” Och så tittade han på mig. ”Eller, jag menar, mamma?” Jag tittade på min man och han tittade på mig. Och sedan brast vi båda ut i skratt. ”Din mamma jobbade på Stanford.” sade min man. ”Hon kanske är en av de smartaste personerna i världen?” ”Och du har ju också varit på Stanford. De gav dig din första lön någonsin” fyllde jag i. ”Så då är väl du också en av de smartaste personerna i världen?” Han såg inte helt övertygad ut, men minnet är ett som jag verkligen värdesätter. Jag insåg då vilken unik upplevelse vi egentligen har varit med om. Hur många människor kan säga att de fick sin första lön från ett av världens bästa universitet? Om någon hade sagt till mig som tioåring att jag skulle få vara på ett av världens bästa universitet när jag blev äldre hade jag aldrig trott det. Vem är jag och varför skulle jag vara en av de där smarta människorna? Men tänk hur livet utvecklas…

Nu är det snart midnatt, bara en halvtimme kvar innan klockan slår in det nya året. Jag hoppas att det blir ett bra år och att våra liv kan återgå till något som är mer normalt under 2022. Det verkar som att det går åt det hållet, men som vi vet kan allt förändras på mycket kort tid. Hursomhelst ser jag fram emot ett nytt spännande år med många lyckliga stunder både hemma och på jobbet.

Gott nytt år!

Just nu lyssnar jag på

Shinees Onew (Way) och Minho (Heartbreak).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.