De senaste två veckorna har jag följt en onlinekurs i EdX som heter Becoming a More Equitable Educator: Mindsets and Practices. Det är en kurs där man får reflektera över hur utbildning ser ut och varför den ser ut på det sätt det gör. Ger skolan alla barn samma förutsättningar att lyckas i livet (equity) eller är den mer fokuserad på att alla barn ska behandlas likadant (equality)? Får alla barn samma förutsättningar att lyckas om de behandlas likadant?
Kursen var väldigt intressant och fick mig att reflektera över hur det var när jag gick i skolan. Då fanns möjligheten till svenska som andraspråk för sådana som mig – barn som inte hade svenska som modersmål. Och jag tror att det hjälpte mig att få en skjuts framåt under mina första skolår. Men mina barn har inte erbjudits samma möjligheter. Kanske har de inte haft samma behov som jag hade, men vad händer när vi kommer tillbaka Sverige efter ett par år utomlands?
Klasskillnader i amerikanska skolor
Men språkkunskaper är bara en pusselbit när det gäller att ge ett barn förutsättningar att lyckas. Som en del av litteraturen läste jag en studie gjord på amerikanska skolor som visade på stora skillnader i både metod och kunskap beroende på vilka skolor man tittade på. Skolorna verkade vara inriktade på att slussa barnen till de jobb som de föväntades få i framtiden snarare än att ge alla förutsättningarna att bli vad de ville.
I låginkomstområden lärde sig barnen bara de mest grundläggande sakerna. Matematik var reducerat till steg att följa och för läsning och skrivande lärde sig barnen templat för hur man skrev meningar med stor bokstav i början och punkt i slutet. Utbildning handlade om att följa regler utan att för den skull få med sig någon förståelse för vad de gjorde. Med andra ord var det redan bestämt vilka lågkvalificerade jobb dessa barn skulle få när de växte upp.
I något bättre klassrum för medelklassens barn var det fokus på att få ”rätt svar”. Dessa klassrum påminde mig om de svenska klassrummen jag såg när jag växte upp på 90-talet. Fakta är väldigt viktigt och det fanns ofta bara ett rätt svar, i alla fall i de lägre klasserna. Det skiljer sig från överklassens skolor där barnen lär sig att tänka kritiskt och ifrågasätta det de lär sig. Hos överklassens lärare värderas processen mer än resultaten och kreativitet och förståelse för underliggande koncept uppskattas högt.
Med så olika målsättningar och metoder är det nog inte så konstigt att USA är ett så segregerat samhälle och det visar varför det är sådan skevhet i amerikanska barns möjligheter att avancera i livet. För att bättre förstå hur det amerikanska skolsystemet fungerar måste man förstå att varje skola finansieras av skattepengar från upptagningsområdet. Fattiga områden har därför mindre pengar till skolorna (och får oftare mindre motiverade lärare som får lägre löner). Det finns inget fritt skolval, utan barn tilldelas skolor beroende på vilket område de bor i och för att kunna flytta till ett bättre område behöver man såklart tjäna mer pengar. En arbetarfamilj kan därför väldigt sällan sätta sina barn i en bra skola.
Vår amerikanska skolupplevelse
Jag visste att det var skillnad på skolornas kvalitéer när vi flyttade hit och det oroade mig en hel del i början. Vi försökte att resonera över om det var värt att spendera 35 000 kr per månad och bo i Palo Alto som har bland de bästa skolorna i Bay Area (eftersom många som jobbar i Silicon Valley’s techindustri och Stanford universitets professorer bor där). Eller kunde vi bo i ett ”sämre område” och förlora två år i skolan? Skulle det gå att ta igen den tiden och den kunskap barnen skulle förlora? Vi valde det billigare alternativet med tanken att vi skulle kunna lära barnen det som de inte lärde sig i skolan. Som tur är har vi den möjigheten då våra barn har välutbildade föräldrar med flexibla arbetstider. Och även om skolan inte är dålig så kan jag nog inte säga att den är särskilt bra eller välfinansierad heller. När barnen skulle återvända till klassrummen igen efter ett år på distans bad lärarna föräldrarna om donationer för att kunna köpa in skyddsutrustning som avdelare och annat. Många barn har föräldrar som tjänar så dåligt att de har rätt till gratis skolmåltider och många saknar internetuppkoppling i hemmet. När barn har så olika startpunkter borde det vara en självklarhet att inte alla barn kan förväntas uppnå samma resultat om de bara behandlas likadant inom skolans väggar (eller i sina Google Classrooms).
Allt detta gör mig desto mer fundersam över hur skolorna fungerar i Sverige. Vi bor inte i ett särskilt rikt område i Uppsala, hur påverkar det kvalitén i mina barns skolor? I Sverige pratar man ofta om hur invandrarbarn eller ”migranter och asylsökande” stjäl pengar från övriga barn. Men hur många ”invandrarbarn” har kunnat växa upp och bidra till samhället på grund av de där extra pengarna som investerades i oss när vi var små? Vad är alternativet? Att inte investera och se tusentals barns förlorade potentialer? Hur många blivande läkare, advokater, ingenjörer, socionomer, tandläkare, lärare och andra yrkesarbetare kan samhället förlora genom att inte ge alla barn förutsättningarna att kunna välja efter intresse snarare än behov?