Till Malaysia med en 4-månaders bebis

Vi åker till Malaysia ganska ofta och kanske har jag blivit lite bortskämd då vår äldsta nu är nästan 6 år gammal. Vi var i Indien förra året och då reste jag och han ensamma till Malaysia därifrån med flera byten. Det gick bra. Den här gången åkte vi med vår nya bebis (och bebisens pappa) och det gick väl… mindre bra.

Nu har vi varit här i tre dagar och jag känner mig fortfarande jetlaggad. Resan hit tog nästan 30 h med två byten. Det första skedde i Dubai med 4 h transit. Det andra skedde i Kuala Lumpur med ungefär lika lång transit.

Den första sträckan gick bra. Lillprinsen blev ammad när vi lyfte och somnade sedan. Han sov större delen av tiden, men just när vi skulle få mat så vaknade han och ville inte somna om. Eftersom vi inte hade något säte till honom fick vi turas om att äta och hålla honom. Det var väl inte så farligt, men det fick mig att tänka på att jag nog inte skulle vilja flyga ensam med en så liten bebis i framtiden.

I Dubai sov prinsen också större delen av tiden. Eftersom jag inte hade sovit så mycket (och hade räknat med kortare transittid) så var jag ganska trött och räknade med att sova ordentligt på nästa flyg. Vi passade på att äta, byta blöjor och ta det lugnt på flygplatsen och strax efter att planet lyft hade både 6-åringen och hans pappa somnat. Lillprinsen sov också ett tag, men vaknade till ganska ofta under flyget och behövde lyftas ur korgen som flygbolaget försedde oss med. Det gjorde att jag knappt sov alls på det planet heller och jag var helt yr när det var dags att landa.

I Kuala Lumpur var jag så trött att jag somnade i gaten i väntan på att få gå ombord planet. Vi hade otur och det plan vi egentligen skulle ha åkt med blev försenat en timme. Så jag sov kanske två timmar i gaten innan vi kunde gå på. Flyget tog mindre än en timme och väl framm i Kota Baru var jag helt slutkörd. Kronprinsen hade sovit och var fortfarande på svensk tid så han somnade inte förrän runt 2-tiden på morgonen Malaysisk tid ( 19 svensk tid). Lillprinsen vaknade runt den tiden och GALLSKREK. Det lät som att han höll på att skrika lungorna av sig. Det fanns inte en chans att jag skulle ta hand om honom för jag var så trött att jag trodde att jag skulle gå in i en koma eller något sådant. Alltså sov jag. Men det blev såklart ingen ordentlig sömn för mig heller. Det är svårt att sova igenom ett skrikande barn. Och han behövde fortfarande äta var tredje timme.

Nu har det gått tre dagar och äntligen verkar det som att vi börjar komma in i en sund rutin. Bebisen sover och det är nu lite efter midnatt. Igår var han uppe till ungefär kl. 3 på morgonen innan han somnade ordentligt. Just nu väntar jag på att han ska vakna upp och vägra somna om. Maken är någon annanstans. Ögonen bränner av trötthet.

Kommentera inlägget :)