Han hoppar!

Snart är vår älskling 18 månader och det är ju i sig något tämligen speciellt. Men när man reflekterar över den tid som har gått och all den utveckling som har skett blir det lätt en viss förundran. Är det verkligen samma pojke jag har framför mig nu som den där morgonen när det plötsligt fanns en liten krabat som var min egen?

En hjälplös liten varelse vars enda behov var mjölk, närhet och blöjbyten har utvecklats till en bestämd pojke som kräver kex varje gång han åker bil. Som sjunger med och dansar till sånger han känner igen. Och byter om ifall han hellre vill ha favoritpyjamasen på sig. Nu senast försökte han sig på att hoppa. Han lyckades inte särskilt bra. Men han han försöker och försöker. Till slut går det nog. Och sedan kommer allt annat att kännas som mindre steg på vägen till en självständig liten person.

Kommentera inlägget :)