2 år 3 månader- en riktig liten pratkvarn

Inget värmer en moders hjärta så som när ens eget barn talar om för henne att det älskar henne.

Det började för några månader sedan med att han helt plötsligt lade sitt huvud mot min hals och sade med en helt förtjusande liten röst ”ye Mama” (saye = sayang = tycker om/älskar). Därefter händer det igen ett par dagar senare. Och återigen. Numera deklarerar min älskling att han älskar mig minst två gånger per dag- en gång på morgonen och en gång på kvällen. Och varje gång sväller hjärtat med blandade känslor av lycka, stolthet och tillfredställelse.

Men även andra saker uppfyller mitt hjärta och min hjärna, främst handlar det just nu överlag om hur snabbt han lär sig nya ord och hur han försöker lösa problem. På bara två-tre månader har han lärt sig siffror, färger, djur och vardagsartiklar. Han säger meningar på 3-4 ord vardera. Han känner också igen bokstäver och ord skriva med arabisk text. Han lyssnar och repeterar vad folk runtomkring honom säger och han pratar nästan hela tiden. Han vet skillnaden på varmt och kallt, stort och litet och mycket mer. En rolig grej han har börjat göra är att han får något busigt i blicken och sedan säger han något som han vet är helt fel bara för att se vad reaktionen blir. Han kan till exempel peka på något gult och säga ”lila”. Och om man då rättar honom och säger ”nej, gult” så svarar han med att le och säga ”lila, lila, lila” och sedan skrattar han glatt.

Något annat roligt som har hänt denna månad är att jag har fått möjlighet att se hans hjärna arbeta för att lösa problem. Vid ett tillfälle hade han fyra skor som han skulle bära från förskolan till bilen. Ett par stövlar och ett par sandaler. Till en början höll han dem parvis- ett par per hand- genom att knipa stövlarna i skaften och sandalerna i sidorna. Men efter ett par meter föll stövlarna från hans grepp. Då han försökte plocka upp dem föll även sandalerna. Då försökte han istället plocka upp skorna en efter en och placera dem i hög för att till slut plocka upp alla samtidigt och hålla dem i sin famn. Det tyckte jag faktiskt var en bra lösning på hans problem.

Något som har varit mindre roligt är hans andningsuppehåll som blivit värre under den här månaden. I princip varje natt har jag observerat att han slutat andas i minst ett par sekunder eller att han helt plötsligt riktigt kippat efter andan. Men efter lite tjatande har vi fått en tid för utredning nästa vecka. Förhoppningsvis blir det bättre då.

Kommentera inlägget :)