Andningsuppehåll

Det är nästan midnatt. Han sover lugnt och stilla. Plötsligt märker jag det. Han har slutat andas. Igen. Jag räknar sekunder. Ettusen ett. Ettusen två. Ettusen tre. Ettusen fyra. Ettusen fem. Plötsligt kommer det. Inandningen kommer snabbt och stötvis. Han hostar till och ändrar position. Jag väntar. Snart händer det igen. Denna gång räknas inga sekunder. Istället tittar jag på hans mage och bröstkorg. Det är konstigt. Magen växer och sjunker omväxlande men inte bröstkorgen. Ingen luft passerar genom näsa eller mun. Fascinerad tittar jag på magen som reser sig upp och sedan sjunker ihop. Som om den levde sitt eget liv. Som om den speglade någon slags inre kamp för överlevnad. Fem eller sex gånger reser sig magen. Sedan kommer det efterlängtade ljudet av en inandning och bröstkorgen höjer sig fylld med luft. Han andas normalt igen. Jag fortsätter att vänta.

Kommentera inlägget :)